Aftonbladet – 17 oktober 1854, sida 2

REN Rachael hade uppstigit och stod något åt sidan med sin schawl och hatt i handen, då Stefan, sjelf i hög grad förvånad öfver detta besök, satte ljuset på bordet. Derpå stod han också, med begge händerna lagda öfver hvarandra på bordet, väntande att bli tilltalad. För första gången i sitt lif befann sig Louise i en arbetarbostad. För första gången i sitt lif var hon ansigte mot ansigte med någonting i förbindelse med arbetarne som liknade en individualitet. Hon kände deras tillvaro i hundra — och tusental. Hon visste hvilka resultater i arbete ett gifvet antal af dem kunde frambringa på en gifven tid. Hon kände dem som skaror, vandrande till och ifrån sina nästen likt myror och skalbaggar. Men hon kände af sina böcker mycket mer till de arbetande insekternas lif, än dessa arbetande mäns och qvinnors. Någonting som arbetade så och så mycket och betalades med så och så mycket och dermed punkt; någonting som osvikligt reglerades af lagarne för tillgång och efterfrågan; någonting som stötte hufvudet mot dessa lagar och invecklade sig i svårigheter; någonting som sattes på förknappning när hvetepriset var högt och föråt sig när det var lågt; någonting som förökades till så och så hög procent, alstrade så och så hög procent brott och så och så hög procent pauperism; någonting i gross, hvar lysande affärer gjordes; någonting som understundom steg som hafvet och då gjorde någon skada (förnömligast mot sig sjelft) och sedan föll igen. Detta visste hon om Coketowns arbetare. Men hon hade ej mer tänkt på att skilja dem åt i enheter, än hon tänkt på att åtskilja dropparne i hafvet från hvarandra. Hon stod för några ögonblick och såg sig om i rummet. Från de få stolarne, de få