Aftonbladet – 16 oktober 1854, sida 2

naviska rikenas undergång, så framt vi icke antingen tid sluta oss till vestmakterna, förrän det blir för sent, eller ock, hvilket kansze är det rättaste, att vi, aär tiden kommer, kunna med heder utkämpa striden. — Hr Fritz Salmsons konsert. — Bland de personer, som egna sig åt konstbanan, märker en hvar utan tvifvel en slående skilnad mellan dem, som af inre drift, af lågande xärlek till detta osynliga, mystiska väsende, som vi kalla konst -— och dem, som i brist på något: annat, eller lockade af utsigten till en hastigare fortkomst, beträda denna stig. Je sednare igenkännas Jätt, och förnämligast på stillaståendet i deras bildning; de förras vrestationer, om ock ofullkomliga, uttala dock den fasthet i viljan, den redlighet i sträfvanlet, den värma i det hela, hvärmed de omratta den sak, åt hvilken de egnat sin lefnad. Bland dessa tro vi oss ock kunna räkna den unge konstneofyt, som denna afton uppträdde. Hdanst röst är en bariton, med både omfång och kraft; ännu är den ej smidig, äfvensom. less timbre, åtminstone vid detta tillfälle, var vågot sträf; detta förbättrar sig möjligen vid nera mognad och genom fortsatta studier. Ved nöje märktes i hans föredrag de första rörelserna af ungdomsfrisk känsla och kraft, samt omisskänneliga tecken till en lefvande, varm uppfattning: Detta visade sig i Eliaswrian: det vare nog; Alfonsos aria (ur Leonaora) röjde att hans anlag ej lida af ensilighet, och i Käckens romans die Thräne som hans uttryck det rätta närmast. Hans ntonation tillkännagaf ett rent öra; ej emelan den alltid var fullkomligt ren, men emelan han efter ett felsteg genast återfann den ätta tonhöjden, hvilket ej är allom gifvet. Hr S. berättigar, med ett ord, till vackra förnoppningar, och säkert åtföljes han af alla ihörares lyckönskningar på sin framtida bana. En mästare, som pianisterna numera sällan anlita, men hvars namn alltid skall utgöra en prydnad för det program der det förekommer, är Hummel, som så väl förstod att sammansmälta melodiens poesi med den elegantaste koloratur. Ty värr äro dock hans pianokonserter alltför mycket anlagde på bredden, för att kunna upptagas i fullstänligt skick. MIl Willman återgaf hans förträffliga H-moll-konsert (allegrosatsen) med mycken rytmisk hållning och ett ganska klart och gediget föredrag. — Af mll Valerius hörde man en aria (ur Rinaldo) af Händel: en komposition af den renaste stil, sjungen med ganska ädelt uttryck. Äfven förekom en :erzett ur Cosi fan tutte (m:llerna Walin och Valerius samt hr Arlberg), likaledes en komposition af högsta värde. De utförandes musikaliska förmåga förnekade sig icke, och skulle gjort det ännu mindre, om den rikt Instrumenterade pjesen erhållit ännu en eller annan till ernående af full klarhet behöflig repetition. För öfrigt gåfvos Webers Jubel-ouvertur och, för första gången här, Mendelssohns ouvertur ull Ruy-Blas: båda pjeserna effektrika, utan att, i vår tanka, tillhöra dessa mästares föruämsta arbeten. s——