Aftonbladet – 16 oktober 1854, sida 2

AAt ilvau vi ul Santi Hau AKTE ATKISERKTRELA Uv Jet ifrågavarande fallet icke lärer vara förhållandet. —tte— Landsortspressen om förökningen af det mindre kreditivet. Örebro Nya Tidning gör följande reflexioner i anledning af Svenska Tidningens påstående att Kongl. Maj:t ej grundlagsenligt skulle kunna lyfta det s. k. stora kreditivet förr än efter föregången krigsförklaring: 13 S R. F. säger uttryckligen att konungen ensam ger besluta öfver krig eller fred, sedan uti ett utomordentligt statsråd dess samtlige ledamöter hvar rör sig afgifvit sitt yttrande till protokollet, och detta bestämda och tydliga stadgande mätte väl äfven förutsätta alt konungen eger börja kriget när och på det sätt som han finner lämpligt, utan att hvarken fullmäktige i riksgäldskoöntoret, eller nägon annan, kan deremot lägga nögot slags binder: Kongl. Maj:ts beslut, angående kriget och lyftniogen af stora krediivet, förvaras uti statsrådsprotokollet; men icke behöfver han med ett ord för herrar fullmäktige förklara till hvad ndamäl stora kreditivet skall lyftas, stan är det alldeles nog, att han låtit utlysa rikslagskallelsen för ati bryta och fordra lyftningen af :et stora kredivivet. Någon redovisning för medlen san icke ifrågakomma förr, än vid den vanliga statsrevisionen, i vederbörlig ordning. 4 riksakten föreskrifver väl efter föreningen med Norge att konun:ens norska statsräd skall bevista det utomordentliga tatsrådet; men någon beslutande rätt i frågan har letta lika litet som det svenska. Sannt är det visserligen, att lyftningen af det s.k. stora kreditivet för en och hvar tillkännagifver att krig är i farvattnet och af -konungen beslutadt, jemte det att ett sädant tidigt uppdagande: af verkliga afigten någon gång kan vara mindre lämpligt, då det gifver fienden liksom en väckelse att vara på sin vakt och rusta sig till motvärn; men det är i vår tid omöjligt att hemlighälla afsigten för den fiende somslaget gäller. Rustningarne blifva nog i alla händelser sekanta för den de gälla och aldra snarast för en -egering med sä päpassliga agenter som t. ex. den ryska. YHvarföre då söka att förvilla Rikets Ständer och allmänheten genom rent af diktade uppgifter, säsom nu i denna fräga. Hvar menniska inser väl ändå sanska klart, att det är sammanka!landet af Rikets Ständer under nästa är, som höga vederbörande vilja undvika; men då är i och med detsamma klart som lagen, att man icke vill krig, och när man icke vill deta, under något annat fall, än att vi sjelfva angripas, hvilket icke alls är sannolikt, så lära väl, hoppas vi, Rikets Ständer icke heller till onyttiga militärparader bevilja större kreditiv än den halfva million, som hittills varit vanlig. Deremot torde, såsom en ganska allmän mening tyckes fordra, det :. k. stora kreditivet böra denna gäng bestämmas till 3 millioner, hvarigenom äfven representationen indirekt inför tronen uttalar sin mening, att den för sin del icke skyr kriget, om detta af konungen pröfvas vara för fäderneslandet fördelaktigt. — Under öfverskriften Rysslands politik sedan 1807 med afseende på de skandinaviska rikena meddelar Christianiaposten följande artikel : Då slaget vid Friedland var utkämpadt, skulle kriget icke blifvit slutadt, om icke Ryssland genom n fred med segerherren hade fått utsigt att förvärfva en ny terräng, af hvilken det framför allt var angeläget att komma i besittning. Alexander öfverlät derföre det olyckliga Preussen åt Napoleons godtycke och såg med lugn på att Napoleon bortklippte hälf:en af de preussiska staterna. Alexanders häg stod allenast till Finland. Att Finlands beherrskare hade varit Alexanders trogna bundsförvandt och nyligen bexämpat den gemensamma fienden, togs icke längre i vetraktande och till och med Gustaf Adolfs trogna fasthällande vid de med Ryssland och dess allierade ingångna förpligtelser och hans ridderlighet måste sjena Ryssland till en förevändning för ett angrepp mot Sverge. Hvad som kunde förutses inträffade och det så mycket mera som Ryssland visste att förmå Danmark genom ett anfall från Norge mot Sverge att ännu mera förlama sistnämnda lands krafter; Fizand gick förloradt.och blef en förmur för Petersburg. Icke mindre skändlig framträder den ryska politiken med afseende på Danmark. I en hemlig artikel uti freden i Tilsit hade Ryssland och Frankrike gått in på, att Danmark skulle förmås att godvilligt eller genom våld öfverläta sin betydliga flotta till dessa makter, eller rättast till Frankrike, för att användas mot England. Men denna afsigt undgick icke sistnämnda makt och då England hade en del af sin sjöoch landtmakt i Östersjön och Pommern, sä nära tillhands, sände det skyndsamt nya förstärkningar frön Kanalen och kort derefter, innan ännu fredstraktaten med sina hemliga vilkor hade blifvit allmänt bekant i Europa, vimlade Belterna och Öresund af engelska krigsskepp, Seland besattes af en engelsk arme, Köpenhamn stod i lågor och den danska flottan måste utlemnas till den fiende, som den var bestämd att bekämpa. Detta var ett obehagligt streck i räkningen för de allierade, Ryssland och Frankrike, troligen dock mest för sistnämnde makt; men Ryssland uraktlät icke att genast, på sätt som var egnadt att väcka mesta uppmärksamhet, utbasuna huru kränkta eller upprörda dess känslor voro öfver det, säsom det hette, trolösa anfallet på det oskyldiga Danmark; förbiseende att detta anfall just var framkalladt af dess eget trolösa förbund med Frankrike, yttrade det i sin deklamation, att det icke skulle nedlägga sina vapen mot Storbritannien förr än denna makt gifvit Danmark åter sin flotta och ersättning för Köpenhamns brand. Sådant var Rysslands språk i Oktober 1807, och under loppet af vintera och sommarcn 1808 var det som Sverge förlorade Finland till Ryssland. Men fyra år derefter, 1812, drogo franska härar in i Ryssland uti så stora massor, att det civiliserade Europa aldrig tillförene sett något dermed jemförligt; Ryssland skalf och dess högtrafvande löften till Danmark voro förgätna. Ryssland slöt fred med Storbritannien, utsn att nämna ett: ord om flotta och brand; Ryssland ingick en traktat med Sverge, hvari det, för att betrygga sig Sverges biständ mot Napoleon och väl hufvadsakligen för att hafva ryggen fri, förband sig att beröfva Danmark Norge till förmån för Sverge och — det lyckades. Dettia är en: trogen historisk framställning om Rysslands politiska förhållande till de skandinaviska rikena från Juli 1807 till Januari 1814, och jag öfverlemnar åt det sunda förnuftet att betänka huru föga sympatier de skandinaviskå folken kunna hysa för ett land, som genom en så trolös politik, under skephelighetens mask; har splittrat och söndrat deras krafter, samt att öfverväga om icke dessa anfall och kränkningar åter kunna färnvas och då möjligtvis