lemnad makt, vi likväl icke kunna annorlunda tolka S, än i öfverensstämmelse med en förnuftig mening, och lemna gerna åt Sv. Tidningen den hedern att, för att bemantla ett försök å regeringens sida att utan uppgifna ändamål få åt sig anvisade högst betydliga summor, beskylla grundlagens stiftare för den största obetänksamhet och tanklöshet vid bestämmelsen om vilkoren för lyftning af medel i och för krigsbehof. För vår del anse vi denna beskyllning fullkomligt oförtjent; hvaremot vi finna alldeles tydligt att, om regeringen beböfver medel för rustningar till ett krig, grundlagen icke för ett dylikt ändamål afsett det s. k. mindre kreditivet, som får lyftas ensamt efter statsrådets hörande, utan derför anvisat det större kreditivet, såsom vilkor för lyftningen hvaraf stadgas Rikets Ständers sammankallande. Det är således just Svenska Tidningen, som förordar en grundlagsvidrig utvidgning af regeringens myndighet, då hon understödjer anspråket på det ifrågavarande extra kreditivet. Den andra af Svenska Tidningens artiklar går ut på ett det lumpnaste ordrytteri, nemligen att alla rustningar ske och att landets försvarskrafter aldrig ordnas för annat ändamål än för möjligheten af ett inträffande krig,, emedan i annat fall några rustningar icke behöfdes, hvaraf således skulle följa att, då medlen blifvit begärda för försvarsverket, ändamålet jemväl skulle vara tillräckligt angifvet, nemligen att det afsåge möjligheten af krig. Nu äro likväl icke de nu äskade medlen, enligt statsrådsprotokollet, begärda för rustningar eller försvarsVverkets ordnande, utan för den händelse (eller möjlighet) att Kongl. Maj:t skulle behaga sammandraga trupper och låta flottan löpa uti Östersjön; och att sådant kan ske af annan anledning än äfventyret för ett krig, har sednast visat sig innevarande sommar. Det är likväl endast för sådana ändamål, hvilka medföra betydliga utgifter utan motsvarande nytta, och som snarare skulle kunna blottställa än skydda oss för kriget, som regeringen äskat de ifrågavarande medlen. Vi upprepa således, att ställningen varit helt annorlunda om regeringen icke begärt penningarne för möjligheten af några fältmanövrer eller någon exposition al! vår flotta, utan t. ex., såsom 1848, helt enkelt till krigsrustningar, hvaraf lika litet då som nu kriget behöft blifva ett ovilkorligt resultat, och utan att vår utrikes minister derföre beböft affatta den kongl. propositionen efter Sv. Tidningens formulär, eller med en förklaring att Sverge ,med säkerhet fann sig föranlåtet att vid första vårsprickningen förklara krig, hvilket utan tvifvel bevisat en så stor oskicklighet, att vi icke ens kunna föreställa oss, att den nuvarande finansministern kunnat dertill göra sig skyldig, om den än kunnat blifva möjlig för den oförmodade händelse att Sv. Tidningens utgifvare en gång skulle ställas i spetsen för utrikeseller finansdepartementet. Svenska Tidningen förmenar att A.B. upprepat det påstående, att, genom beviljandet af det nu ifrågavarande kreditivet, fara skulle vara för handen att ett krig kunde föras, utan att det s. k. stora kreditivet skulle lyftas och utan att ständerna sammankallades; och Sv. Tidn. invänder häremot, att som det ick är möjligt att föra krig med endast 2!1, millioner, så är det ej heller rimligt att regeringen ville lura sig till att, i händelse af ett krig, förbigå ständerna. Vi genmäla härtill för. det första, attnågot så beskaftadt påstående, som Sv. Tidn. lägger i A.B. mun, icke lärer kunna af någon annan spåras uti våra artiklar i detta ämne; ej heller kan Sv. Tidn. antagas vara så enfaldig, att den på sådant sätt kunnat förstå bvarken våra ord eller vår mening. Huru då förklara att tidningen genom en så uppenbar dikt söker inför sina läsare rädda skenet, om icke att hon befinner sig i så stor förlägenhet för hvad som skall svaras, att hon måst taga sin tillflykt till att påtvinga sina motståndsre yttranden och tankar, som de aldrig haft? Våra ord, lika tydliga som vår mening i denna sak, ha varit och äro, att Sverges ständer icke vidare böra, lika litet som det norska brödrafolket, lemna ytterligare medel till disposition på fri hand af en styrelse, som visat sig sakna landets förtroende eller bevilja något vidare anslag till upprättbållande af en neutralitet, som antingen icke behöfver skyddas af vapenmakt eller, om den hotas, icke kan upprätthållas, utan vida större uppoffringar än ett krig i förening med vestmakterna. Om vi, under sådana omständigheter, tillstyrkt, att Rikets Ständer måtte, — i stället för beviljandet af en summa, som af regeringen blifvit fordrad, icke för bestämda krigsrustningar, icke för materielets iståndsättande, utan för ett upprepande äfven för nästa år af hvad som under innevarande år egt rum — anslå en tillräcklig förhöjning af det för infallande krig, afsedda kreditivet, så att regeringen, i händelse hon besluter sig för ett aktifi uppträdande vid vestmakternas sida, ej måtte sakna medel för de första ut.ifterna, så bör ett sådant medgifvande endast kunna anses såsom bevis på beredvillighet att uppfylla landets verkliga behof. Om det verkligen är regeringens mening, såsom hennes förespråkare i hemliga utskottet och den halfofficiela pressen söka, utan något i den kongl. propositionen derpå hänsyftande, göra troligt, att det sednas: begärda kreditivet skulle användas för rustningar till ett aktift krig, hvarfö har då icke Kongl. Maj:t öppet och förtroendefullt uttalat det för Ständerna? Kan representationen med fog gå längre än att anvisa de första medlen för ett krigs förande, i fall det blir oundgängligt? Det har blifvit anmärkt af den halfofficiella pressen. att dessa medel