BISTRA TIDER ). AF Charles Dickens. Stefan talade med det enkla allvaret hos en man af hans stånd och karakter, något ökadt måhända af det stolta medvetandet att han var trogen sin klass under allt deras misstroende, men ihågkom fullkomligt hvar ban var och höjde ej ens rösten. Nej, madame, nej. De äro trogna hvarandra, tillgifna hvarandra in i döden. Var fattig ibland dem, sjuk ibland dem, sorgsen iblaud dem af någon bland de många orsaker, som bära bekymret till den fattiges dörr, och de skola hysa medlidande med er, vårda er, trösta er. Var viss derpå, madame, de skulle hellre låta slita sig i stycken än vara annorledes. Med ett ord;, sade Bounderby, ,det är emedan de äro så fulla af dygder, som de stött dig ifrån sig. Ljug ut medan du håller på.n sE,Hur det kommer sig, madame, fortfor Stefan, som ännu tycktes söka sin tillflykt i Louises ansigte, att allt som är bäst hos oss, enfaldigt folk, oftast tyckes bringa oss isvårigheter, olycka och villfarelse, förstår jag ej. Men det är så. Jag vet det lika väl som jag vet att himlen är öfver mig bakom den tjocka röken. Vi äro likväl tåliga och önska i allmänhet att göra hvar man rätt. Jag kan derföre inte tro att hela skulden ligger hos oss. Nu, min vän,, sade Bounderby, som han ej gerna kunde förtörnat, huru omedveten derom han än var, genom något så mycket som genom att vända sitt tal till en annan än honom, om du vill vara så artig och Se A.B. n:209, 202, 303, 206, 208—210, 213, 215, 217, 220, 222, 227, 229, 233, 235 och 237.