sade Stefan med ett sorgset leenden. Hur ofta ha vi ej, så långt vi kunna minnas, hört talas om främmande ränksmidare! Det är ej de, som ställa till oredan, sir. Det är ej hos dem orsaken ligger. Jag har ingen förkärlek för dem — jag har ej anledning att ha någon förkärlek för dem — men det är både hopplöst och onyttigt att drömma om att ta dem från deras yrke, i stället för att ta deras yrke från dem! Allt hvad som nu omger mig här i rummet fanns här förr än jag kom och skall vara här när jag är gången. Packa in klockan der på ett skepp och för af henne till Norfolks Island, och tiden skall gå alldeles som förut. Precist detsamma är förhållandet med Slackbridge. Då han för ett ögonblick återvände till sin gamla tillflyktsort, märkte han en varnande blick ur hennes ögon mot dörren. Tagande ett steg tillbaka lade han banden på låset. Men han hade ej talat af sin egen vilja och för sin egen skull, och kände det i sitt hjerta som en ädel hämnd för den orättvisa behandling hvilken nyligen vederfarits honom att i det sista vara dem trogen, som utstött honom. Han stannade för att utsäga hvad som ännu låg honom på hjertat. Sir, jag kan ej med min ringa lärdom och mina simpla ord säga gentlemannen der hvad som skall bota allt detta — ehuru nägra ar betare här i staden skulle kunna det — men jag kan säga bonom hvad jag vet aldrig i evighet skall kunna det. Stränghet och våld skola aldrig bota det. Seger och triumf skola aldrig bota det. En sammanrotning att låta den ena sidan ailtid och för beständigt ha rätt och den andra alltid och för beständigt ha orätt, skall aldrig, aldrig kunna bota det. Likgiltigbet skall ej heller bota det. Lemna tusende på tusende åt sig sjelfva, alla förande samma Jif och alla fångna i samma härfva,