ryska besättningens val attföredraga fångenskap framför fri afmarsch, hvilket just var ett inre bevis för underrättelsens pålitlighet. Och dessutom : hvilket förskräckligt antal af hästkrafter måste icke den fantasi ha, som kunnat uppfinna en sådan underrättelse ? Man trodde alltså den från tre sidor samstämmigt inrapporterade, underrättelsen, just derföre att den var otrolig och så gick hela söndagen och måndagen. Mändagsaftonen stucko tviflarne så smått sina hufvuden fram, emedan detaljuppgifter saknades, men då tisdagen bragte underrättelse om fort Konstantins sprängning, de öfriga nordliga skansarnes intagande, de sex linieskeppens förstöring, då vände tron styrkt tillbaka, allt eftersom fantasien fick tid att utmåla för sig situationen. MHamelin, sade man, ligger naturligtvis utanför med sin flotta, alla höjderna kring Sebastopol äro besatta af de allierade, S:t Arnaud är som ett rasande lejon och ned i hamnen sitter furst Menschikoff med sina 30,000 man, liksom i en gryta, som man vill sätta locket på. Man anställde uppbyggliga betraktelser öfver, huru allt kött är hö; det var en ironi af ödet, att just Menschikoff, som med ridpiska och paletot spelade europeisk nödvändighet för sultanen, att just han nu skulle sitta som en rotta i fällan; det finnes en nemesis i verlden, det kunde man icke neka. Och så ville barbaren till och med — säsom man sednare erfor — spränga sig sjelf och sina 30,000 man i luften, ty han hade med sitt hufvud — det hade ryska ministern sjelf sagt — ansvarat czaren för Sebastopol. Att de allierade hade lemnat honom 6 timmars betänkningstid, lugnade emellertid sinnena och man hoppades en lycklig verkan af den själsnärvaro, hvarmed S:t Arnaud bade anbefallt honom mensklighet,. Nu var hvarje tvifvel nedslaget till jorden. Då det ytterligare berättades att baron Häbner dragit på sig sin stora uniform och komplimenterat kejsar Napoleon för segren, då trodde vär utrikesminister, excellensen Bluhbme, att han icke längre kunde bålla sig tillbaka; i det ögonblick, då utrikesministerens personal var alldeles förtvilad öfver dea svåra ställningen, att såsom neutral skola ba någon mening, tog -xcellensen en pris och sade med energi: mina herrar! vi stå vid början af ett nytt europeiskt trettioåra krig!, Då var ju saken alldeles klar. Detta slut på allt tvifvel, som gjorde saken viss och lät sjelfva (den ryssvänliga) Kjöbenhavnsposten notera Sebastopols fall såsom ett faktum, ehuru ett bedröfligt faktum, gaf fantasien de allra slappaste tyglar. Under det småpolitikerna utmälade för sig situationen i S:t Petersburg: huru ingen tordes berätta för kejsaren det ohyggliga, och bur Nesselrode och Woronzoft stodo och knuffade på hvarandra bakom kejsarens länstol och hviskade om, hvilken som föst skulle begynna, eftersom kejsaren hade den samma stygga vanan som Ludvig den 14:de, hvilken i sin vrede öfver förlorade slag pligade undfögna Louvois med en eldgaff.l, huru gammalryssarne nu säkert skulle gripa till det sista konstitutionella medlet, i Ryssland, ati strangulera kejsaren o. s. v. — reviderade åe högre politikerna Europas karta: Krim, Kaukasus och Georgien skulle som konungarike tillfalla prins Napoleon, men under franskt och engelskt protektorat ; Finland skulle återges ät Sverge; det skulle inrättas ett starkt Skandinavien; konungariket Polen skulle äterupprättas, hvarföre Preussen skulle lemna Posen och Österrike Galizien, det sednare mot ersättning af ett godt stycke Schlesien; England tager Egypten, Frankrike Rhenprovinsen och Danmark får — hvarken Binter-Pommern eller en summa pengar, men en annan minister. Under dylika glada sysselsättningar gick det mesta af onsdagen; men då det led mot aftonen blef man åter litet orolig: den kära Monitören lit ännu beständigt vänta på den oficiella stadfästelsen, och i en privatdepesch från Hamburg hette det: Hälfie wharscheinlich erlogen. Skulle det bela vara en anka. Tidningarne sägo mycket diplomatiska ut. Då publiken med spänd förväntan om torsdagen motsög telegrafbud, var den ännu färdig att tro det bästa och lita på dem, som ännu fasthöllo tron; hade nu telegrafen bragt en läng, rar depesch om att Menschikoft hade skjutit sig eller flytt till Azowska sjön, då hade vi troende varit profeter, dä hade man sett situationen klar, då hade man åter frön början tänkt, att så stort och i detalj kan det icke falla nigop in att ljuga. De tyska bladen kade utförliga berättelser om hbela bändelsen. Lloyd beskref huru det såg ut, då fort Constantin sprang iluften. Fremdenblatt angaf namnen på de sårade och fångna ryska generalerna, och Cop. Zeit. Corr., berättade, att Menzschiko genom loitdragning tillfallit turkarne såsom deras andel i bytet. Det mäste vara sannt; som sagdt, så rasande kunde ingen ljuga. Utgängen har bedröfligen visat, att vär samtid verkligen kan ljugaså rasande. Hela historien är fabricerad: Sebastopol är icke eröfradt, Menschikoft har icke setat i grytan, S:t Arnaud har icke anbefällt honom mensklighet, de allierade kusna ännu i mänga dagar släs;s om det öga, hvarmed Ryssland skädar mot Orienten. Det återstär sälunda endast att komma på spår efter gerningsmannen, och i den danska, den europeiska pressens namn, ja, i helacivilisationens namn utlofva vi härmed en anständig belöning för alla sädana upplysningar, som kunna leda till hans gripande. Hvem är det? Det är naturligtvis telegraferna, säger folk; men telegraferna, svara vi, äro blott medlet, cj upphofvet. Det är börsspelarne, säger Kjöbenhavas posten, skärande sina tänder; men de äro icke så dumma, att göra så oerhörda, för att uppdrifva consols 1 eller 2 points; detsamma hade kunnat uppnäs genom ett litet rykt. m ett lyckligt slag, utsigten till en snar, regelbunden helägring 0. 8. V. Misstanken öfverflyttas på en bestämd person, på en enskild, för oss föröfrigt alldeles okänd individ — på tartaren. Alla sägnerna leda tillbaka till tartaren eller tattaren såsom Flyveposten kallar honom. Der Tartare sagt, as announces the Tatar, selon le Tartare; det är alltsammans från Tartaren: illuminationen, linieskeppen, menskligheter, 22,000 firgar, särade generaler, grytan, alltsammans. Tartaren, som bragte rapporten om slaget vid Alma, träffade icke Omer Pascha i Bucharest, och medan hans häst fick litet foder och ban sjelf en smula pillau och en sup, har han roat sig med att slå dessa historier i stalldrängen och genom stalldrängens vän, den tyska korrespondenten, ha de sedan flugit verlden omkring. Omer Pascha bör i det civiliserade samhällets namn, som icke kan låta vända upp och ned pä sig, föratt roa en tartar, skaffa reda på förbrytaren och straffa bonom exemplariskt, så att han får en herostratisk berömmelse. Tartaren är tydligen den första upphofsmannen till hela historien, men han är och kan icke vara den enda skyldige; vi äro alla hans medskyldige; vi ha alla mer eller mindre medvetet samverkat med honom, tills fabeln blifvit fullfärdig, tills det framkommit en produkt, som kan anses säsom ett uttryck för hela vår tids medvetande. Medan den känslige, men ytlige menniskovännen genom mystifikationen fått en öga glädjande erfarenhet om vår tids lösa, opälitliga organism, ser den skarpare iakttagaren deri nägoi mera; han ser en estetisk företeelse af största intresse och betydelse: en allmän, europeisk folksaga, så storrtad, så omfattande, sä sublim, som knappast någonin förr blifvit skapad på den förvånande korta tiden f 8 dagar. Fordom kunde en sägen, en folkdikt rara årlundraden innan den nädde från en flodbrädd ill den andra; tyst, omärkligt framskred den, långamt vexande säsom den djupa malmen i bergets NORTON ORKEN ATS VN ANTENNA RNE SRS