jemt och ständigt från vaggan till grafven. Se huru vi lefva, och hvar vi lefva, och i hvad antal, och med hvad medel, och i hvilket ständigt ett och detsamma, och se, hur fabrikerna ständigt äro i gång och hur de aldrig föra oss närmare något aflägset mål — döden likväl alltid undantagen. Se, hur j tänken om oss, och skrifven om oss, och talen om oss, och hur j alltid han rätt, och hur vi alltid ha orätt och aldriz haft förnuft i oss sen vi föddes. Se hur allt det här har vuxit och vuxit, blifvit svårare och svårare år från år och generation från generation. Hvem kan se det, sir, och med handen på hjertat säga: Det här är ej en trasselhärfVva.n Naturligtvis, sade Bounderby. Men kanske du nu vill låta den bär gentlemannen veta, huru du skulle reda den der trasselhörf.van (som du så mycket tycker om att kalla den). Jag kan ej, sir. Det är ej min sak. Det tillhör dem som äro satta öfver mig och mina likar. Hvarför äro de det eljest? Nå, så stall jag säga dig ett sätt åtminstone att reda den,, svarade Bounderby. Vi. skola statuera exempel på ett halft dussin Slackbridgar. Vi skola laga att vi få de skurkarne tilltalade för feloni, och sedan öfverskeppade till straffkolonierna. Stefan skakade tvifvelaktigt på hufvudet. Säg ej mig, karl, att vi ej skola det, sade Bounderby, som nu blåste fulla orkan, jag säger dig, vi skola det. Sir,, svarade Stefan med den fulla visshetens lugna tillförsigt, om ni toge hundra Slackbridgar, om ni toge alla som finnas och tio gånger dertilly — om ni insydde dem i särskilda säckar och sänkte dem i det djuPata hvalf, skulle ni ej göra härfvan en bit ättre än den är. Främmande ränksmidare!l