Aftonbladet – 12 oktober 1854, sida 2

efter ni frågar mig och jag ej vill vara ohöflig, så vill jag svara. Jag har gifvit ett löfte. SÅtminstone inte till mig, sade Bounderby. (Vädret stormigt med orkanlika byar och bedräglig vindstilla emellanåt. En sådan just nu herskande.) Åh nej, sir, icke till er., Någon aktning för mig har naturligtvis ej haft det minsta att göra med saken, sade Bounderby, ännu i hemligt förstånd med väggen. Om frågan endast rört Josiah Bounderby af Coketown, skulle du ha slutit dig till de andra, utan att det bekommit dig det minsta?, Nå ja, sir. Det är sannt.n Och det ehuru han vet,, sade Bounderby, nu blåsande full storm, att de äro ett anhang af idel skälmar och upprorsmakare, för hvilka deportation är ett alltför lindrigt straff! Nå, mr Harthouse, ni som flackat omkring en god del af verlden, har ni någonsin sett maken till den här karlen? Och mr Bounderby utpekade honom med ett vredgadt finger till allmänt beskådande. Nej, madamep, sade Stefan Blackpool, ifrigt protesterande mot de ord som blifvit begagnade och instinktmessigt adresserande sig till Louise, efter en blick i hennes ansigte. Ej upprorsmakare, ej skälmar. Ingenting af det slaget, madame, ingenting af det slaget. De ha visserligen ej behandlat mig särdeles vänligt, såsom jag väl känner oeh vet. Men det fins ej ett dussin ibland dem, madame, hvad säger jag, ett dussin? nej icke en gång sex, som icke tro att de gjort sin skyldighet aåde mot de andra och sig sjelfva. Gud förbjude att jag, som hela mitt lif känt dessa män — jag, som druckit med dem, ätit mcd dem, sutit med dem, arbetat med dem och älskat dem, skulle draga mig undan att sta dem bi med ett sannt ord, de må ha gjort mig hvad som helst. (Forts.)