Aftonbladet – 12 oktober 1854, sida 2

Det var i förmaket han blifvit införd. Ett tebord var dukat, och mr Bounderbys unga fru samt hennes bror och en förnäm herre från London voro närvarande. För dessa bugade sig Stefan och blef stående vid dörren med hatten i hand. Det är mannen om hvilken jag talte med er, Harthouse, sade Bounderby. Gentlemannen, han tilltalade som steg upp från soffan der han samtalat med mrs Bounderby och sade i en likgiltig ton: åh verkligen? samt intog en vårdslös ställning framför elden bredvid mr Bounderby. Tala nu ur skägget,, sade Bounderby. Efter de fyra dagar han tillbragt lät detta tilltal hårdt och missljudande i Stefans öra. På samma gång det var ett hårdhändt och omildt sätt att handtera hans sjuka själ, tycktes det äfven förutsätta att han verkligen var den egennyttige desertör man kallat honom. Hvad var det ni ville mig, gir., sade Stefan, efter ni var så god och skickade efter mig., Jag har ju sagt dig det redan, svarade Bounderby. Tala ut som en karl, efter du är en karl och berätta oss någonting om dig sjelf och den här sammangaddningen. Förlåt sir,,sade Stefan, men jag har derom ingenting att herätta. r Bounderby, som alltid var mer eller mindre lik en vind, fann här någonting enkom för sig och började genast att blåsa derpå. Betrakta den här mannen Harthouse, sade han. Han är en trogen bild af de andre, När denne man en gång förut var här, varnade jag honom för de fremmande ränksmidarne som smyga omkring öfverallt — och som borde hängas hvar de påträffas — och jag sade den här mannen att han kommit in på villovägar. Men skulle ni väl kunna tro