Aftonbladet – 12 oktober 1854, sida 1

O mina vänner, sade jag er ej detta på förhand? Hvad skall man väl säga om ett så fegt uppförande af en man, på hvilken man vet att orättvisa lagar fallit med hela sin tyngd? Engelsmän, jag frågar er, hvad skall man väl säga om denna låghet hos en ibland er, som sålunda samtycker ej blott till sin egen undergång utan äfven till eder, edra barns och barnabarns ? Några bifallsyttringar och några rop af skamligt och nedrigt, hördes från massan; men större delen af församlingen förblef tyst. De betraktade Stefans tärda ansigte, som af den oförställda rörelsen, det röjde, fått ett ännu djupare uttryck; och i botten af sina goda hjertan voro de mera bedröfvade än förbittrade. Det är denna mans yrke att tala, sade Stefan; han är betald derför och vet hvad han har att göra. Må han då hålla sig till det oeh ej befatta sig med hvad jag haft att utstå. Det är ej för honom. Det är ej för någon annan än mig. Det låg ett allvar, att ej säga värdighet i dessa ord, som gjorde åhörarne ännu tystare och uppmärksammare. Samma starka stämma ropade: Slackbridge, håll munnen på dig och låt mannen försvara sig! I rummet herrskade nu den djupaste tystnad. Mina bröder, sade Stefan, hvars låga stämma tydligt hördes, jag bar blott ett ord att säga och jag skulle ej kunna säga mer, om jag än stode och talade till domedag, Jag vet väl hvad som förestår mig. Jag vet väl att ni beslutat att ej ha något mer att göra med en man som ej är med er i den hör saken. Jag vet väl att om jag låge som en usling på vägen ni skulle anse det rätt att gå förbi mig som en utbörding och en fremling. Jag måste derför tåla och lida så godt jan kan. : Stefan Blackpool,, sade ordföranden, upp