Aftonbladet – 12 oktober 1854, sida 1

och efterkomma de uppmaningar som för ert eget bästa göras er af denna rådsförsamling, hvilka de än må vara — hvad, frågar jag er, skolen j väl säga om denna arbetare, efter jag nödgas kalla honom så, som vid en sådan tid öfverger sin post och förråder sin fana, som på en sådan tid blir en förrädare och en feg usling, som på en sådan tid ej blyges att göra er den fega och förödmjukande förklaringen att han tänker hålla sig på afstånd och ej tänker bli en af dem, som förena sig till ett tappert försvar för frihet och rätt? Församlingen var af olika mening i denna punkt. Der hördes några förkastelserop och hvisslingar, men den allmänna rättskänslan var alltför stark för att tillåta att en man dömdes ohörd. Fram med honom! Låt oss få höra honom! Sådana utrop hördes från alla sidor. Slutligen ropade en stark stämma: Är mannen här! Om han är här; Slackbridge, så låt oss få höra honom i stället för dig. Detta förslag mottogs med allmänt bifall. Slackbridge, talaren, såg omkring sig med ett tillintetgörande leende, och utsträckande sin högra hand (såsom alla Slackbridgar bruka) för att stilla det upprörda hafvet, väntade han tills det blef fullkomligt tyst. O mina vänner och bröder ! sade då Slackbridge, skakande sitt hufvud med ett bittert löje, det förvånar mig ej att ni, arbetets i stoftet trampade söner, ej tron på en sådan mans tillvaro. Men han som sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling har funnits till, Judas Iscbariot har funnits till, och Castlereagh har funnits till, och denna man finnes till!, Nu uppstod i närheten af talarstolen någon trängsel och oreda, och strax derpå stod mannen sjelf vid talarens sida framför den samlade menigheten. Han var blek och upprörd —