Aftonbladet – 12 oktober 1854, sida 1

många skiftningar af sorglöshet man så ofta ser i alla andra församlingar var der ens för ett ögonblick synlig. Att hvar och en kände att hans läge af en eller annan orsak var sämre än det kunde vara; att hvar och en ansåg det för sin pligt att sluta sig till de andra för att göra det bättre; att hvar och en kände sitt enda hopp hvila på föreningen med de kamrater af hvilka han var omgifven, och att denna tro, riktig eller oriktig (nu tyvärr oriktig) omfattades af hela denna massa med djupaste allvar, det kunde hvar och en, som ville se hvad der fanns, lika tydligt sett som de nakna bjelkarne i taket och de hvitmenade väggarne. Ej heller kunde gerna en sådan åskådare undgått att erkänna inom sig, att dessa män i sjelfva sina villfarelser röjde stora egenskaper, som kunde riktas till den bästa och lyckligaste verksamhet, och att påståendet att de foro vilse helt och hållet utan orsak och endast i följd af sin egen oförnuftiga halsstarrighet, var detsamma som att påstå att det kunde finnas rök utan eld, död utan födsel, skörd utan sådd, och att något kunde frambringas af intet. Sedan talaren vederqvickt sig, torkade han flera gånger sin rynkiga panna från venster till höger med sin hopkramade näsduk, och samlade alla sina pånyttfödda krafter i ett bittert och föraktligt hånlöje. Men, mina vänner och bröder! O, män och engelsmän, Coketowns i stoftet trampade arbetare! Hvad skola vi väl säga om denne man, denne arbetare — 0, att jag skulle nödgas så vanhedra detta ärofulla namn — som, ehuru af egen erfarenhet väl bekant med de lidanden j, detta lands merg och kärna, utstån, och ehuru han hört er med en ädel och majestätisk enstämmighet, som skall komma tyrannerna att darra, besluta att göra sammanskottj till det förenade tribunalets kassa