Aftonbladet – 12 oktober 1854, sida 1

oo BISTRA TIDER ). AF Charles Dickens. Som han stod der och försökte släcka sitt brinnande ansigte med vattendrycken, var jemförelsen emellan talaren och hopen af de uppmärksamma ansigten som voro vända mot honom på intet sätt till hans fördel. Att döma honom efter hans yttre, stod han öfver massan endast i följd af estraden på hvilken han stod. I många väsentliga hänseenden stod han långt under den. Han var ej så redlig, ban var ej så hederlig, han var ej så ädelsinnad; hos honom var deras öppna, okonstlade väsende förbytt till slughet, deras sunda, kraftiga förstånd till passion. En obehaglig gestalt med höga skuldror, buskiga ögonbryn och ett hatfullt uttryck i ansgigtsdragen, utgjorde han, ehuru klädd som herreman, en för sig ofördelaktig kontrast mot den stora massan af sina åhörare i deras simpla arbetskläder. Sällsamt som det alltid är att ge en församling i begrepp att tåligt underkasta sig en tråkig och egenkär talares tyranni, hvilken tre fjerdedelar af densamma med bästa vilja i verlden ej skulle kunna uppdraga ur tomhetens dy till sin egen intellektuella ståndpunkt, var det i högsta grad sällsamt och äfven i hög grad rörande att se denna skara af allvarsamma ansigten, hvilkas redliga uppsåt ingen opartisk åskädare kunde betvifla, så upprörda af en sådan ledare. Bravo! Hör, hör! Hurrah! Den spända uppmärksamhet som stod målad i alla ansigten gjorde dem till en högst märkvärdig anblick. Der fanns ingen likgiltighet, ingen trötthet, ingen tom nyfikenhet. Ingen af de ) Se A.B. n:o 200, 202, 303, 206, 208—210, 213, 215, 217, 220, 222, 227, 229, 233 och 235.