Aftonbladet – 11 oktober 1854, sida 2

utskottets memorial n:o 62 med förslag till vissa förändrade föreskrifter angående bankens .depositionsrörelse och n:o 63 i fråga om voteringspropositioner. Samma utskotts mem. n:o 64 lades till handlingarne. Herrar Schwans och Werns ytiranden i bergar ståndet den 22 sisti. September angående den ef Kongl. Maj:t äskade förhöjningen af det s. k. mindre kreditivet. Hr Schwan yttrade: Denna diskussion, jag erkänner det, förekom mig något oväntad, emedan den, efter hvad jag föreställer mig, icke kan föranleda till nägot resultat, och vi i alla fall bafva att emotse en minst lika lång öfverläggning, d ärendet åter kommer från statsutskottet. Iogen lärer heller på fullt allvar tro, att hvad här nu yttras skall inverka på statsutskottets beslut, eller att de upplysningar, som vid detta tillfälle i ämnet erhällits eller kunna erhållas, ändra någons öfveriygelse, Också är det icke min afsigt, att genom hvad jag kommer atf yttra imponera på dem, som hafva andra åsigte-, lika litet, som jag läter nägon annan imponera på mina egna. I afseende på det vigtiga ämne vi nu hafva att diskutera, beder jag aw få upptaga nägra satser af föregäende talare, dem jag vill försöka besvara. Derförinnan fär jag dock förklara, att jag med dessa talare år ense derom att formen för de medel som blifvit äskade ej är alldeles lyckligt vald. Man har bland annat klandrat att redovisning ej ännu lemnats för användandet af det förut under riksdagens lopp till regeringens disposition ställda kreditiv. -Sävida jag ej alltför mycket irrar mig, har en sådan redovisning uteblifvit af det ga. ska goda :skäl, att, enär medlen beräknats hufvudsakligen till iständsättande af försvärsverkets materiel, räkningar och slutliqvider öfver bestridda kostnader ännu icke: hunnit ingå till vederbörande auktoriteter, hvilka följaktligen ej heller varit i tillfälle att uppgöra någon slutlig redovisning. Men om de underrättelser jag på enskild väg lyckats förskaffa mig äro, enligt hvad jag förmodar, tillförlitliga, så kan jag tillhandagå med den tillfredsställande upplysning, att hela kreditivsumman ännu icke på långt när blifvit använd, utan att betydligt öfverskott derå i denna stund finnes. Sädant må väl icke kunnat räknas regeringen till last, utan fastheldre förtjenar det tacksamhet att icke hela kreditivsumman hittills behöft anlitas, oaktadt — hvad flottans utrustning särskidt angår — vissa artiklar, säsom hamia m. m., hvilka dertill nödvändigt erfordras, så stigit i pris, att de med ganska betydliga belopp öfverskridit de primitift gjorda beräkningarne. Och icke destomindre uppskattis det öfverskott som förefinnes till cirka en half million riksdaler banko. Att under sådana förhällanden, för närvarande fordra redovisning af regeringen för dessa medel, hvilka ännu icke utgätt till deras fulla belopp, synes mig icke vara välbetänkt, helst redovisningen, om den under förhandenvarande omständigheter nödvändigt skulle afgifvas, ej kunnat blifva annat än ytterst summarisk. Fastän jag för ingen del klandrar deras äsigt, som i allmänhet anse beviljandet af äskade kreditivsummor innefatta bevis på större eller mindre förtroende till regeringen, bestrider jag dock äsigternas tillämplighet på det kreditiv, som nu blifvit begärdt. Om detta stånd vill hafva sina egna meningar respekterade, mäste det sjelf respektera andra ständs. I ett konstitutionellt statskick hvilar allt på formerna. Tvä ständ hafva vid denna riksdag uttalat förkastelsedomen öfver vissa ledamöter inom ministeren; två andra stånd hafva deremot friat dessa samma ledamöter. Följaktligen är efter vära konstitutionella former nägot klander af Rikets Ständer icke uttaladt, hvadan frågan lärer böra anses hafva förfallit. Enskildt förundrar det mig dock högligen att dessa ministrar och isynnerhet den, hvilken så svära gravamina blifvit förda till last, af två Riksstånd kunnat med lugn uppbära ett så högtidligt uttaladt misstroendevotum. Men jag hemställer till eder, mine herrar, om derest landet egt ministrar, hvilka förklarats ega borgareoch bondeständens förtroende, ehuru de blifvit underkända af de öfriga begge riksstånden, om — säger jag, vi förmelt skulle ega skäl att göra anmärks ning dervid, att dessa ministrar icke destomindre bibehöllo sina platser ? — Det mäste under sådana förhällanden anses vara ministrarnesensak att bedöma hvad deras heder fordrar, men kan, huru än denna deras sjelfpröfning mä utfalla, icke gifva folkets ombud anledning till anmärkning ända derhän, att vi på sådan grund skulle vägra anslag, dem vi anse fosterlandets. väl kräva. Hvad sjelfva frågan angör, som utgör egentliga föremälet för vär öfverläggning, åligger mig, i egenskap af ledamot utaf Hemliga utskottet, att rätta mig efter de särskilda föreskrifter, son vid olika tillfällen blifvit meddelade. Förra göngen tillät Kongl. Maj:t att underrätta om mer eller mindre af hvad vid detta utskotts satnmanträden då föresommit; nu deremot har ett alldeles motsatt förhållande blifvit oss anbefallt, och att noga akta på grannlagenhetens fordran af den tystlätenhet, hvartill jag förbundit mig genom ed. Det är följaktligen för mig en ganska ömtålig sak att här vidröra de speciella upplysnitigar, som man synes önska. Om den allmänna politiska ställningen, som genom tidningar och telegrafunderrättelser kommit till hvars och ens kännedom, kunna vi dock tala mindre förbehåilsamt, och :rån hvad som på detia fält tilldragit sig, söka sluta till hvad som iramtiden sannolikt: kan böra i sitt sköte. Nentraliteten var, efter min öfvertygelse, den enda kloka bana, regeriogea här, under de sedsn ett år tillbaka uppkomna politiska förvecklingar, kunde beträda. Om denna Sverges ställning kan längre fortfara, är enligt med min önskan, men mera än jag med någon visshet vågar hoppas. Skall detta lyckliga förhällande kunna fortfara, är dock ett oeftergifligt vilkor derför, att Sverge kan intaga en sädan ställniog att, i hvilkendera vågskälen det lägger sitt svärd, det må der väga något; och för detta ända