Aftonbladet – 11 oktober 1854, sida 1

APLAÄKNERS AJA Bo ass stirra NN mv STOCKHOLM, den H Okt. Då den ministeriela pressen i kreditivfrågan så väsentligt stödt sig på de af två ledamöter i borgareståndet, herrar Scluwan och Wern vid remissen af den kongl. propositionen afgifna yttranden, ha vi, sedan protokollet numera är justeradt, deraf förskaffat oss del och meddela desamma på et annat ställe i bladet. Allmänheten blir derigenom bäst i tillfälle att öfverväga och bedöma halten af de skäl som för deras mening blifvit anförda. För vår del måste vi bekänna, att vi ingalunda lyckats blifva öfvertygade af de ifrågavarande apologierna för den kongl. propositionen, ehuru vi gerna medgifva, att om denna proposition talat samma öppna språk som nyssnämnda värda ledamöter i borgareståndet, erinringarne deremot skulle varit 1 viss mån mindre grundade, enär dessa ledamöter temligen rent ut syftat derhän, att de ansågo de begärda medlen erfordras och vara ämnade att ordna landets försvarskrafter för eventualiteten af ett krig. Men då det statsrådets protokoll som åtföljt den kongl. propositionen icke innebäller ens något slags antydning i denna riktning, äro vi hvarken berättigade eller benägna att förlita oss på de individuella åsigterna hos bemälde representanter, helst desamma icke, efter hvad man uttryckligen försäkrat, blifvit inhemtade i hemliga utskottet, och så!edes destomindre kunna anses ega någon officiel egenskap, som ingen af detta utskotts öfriga ledamöter i rågot stånd meddelat så beskaffade upplysningar, och dessutom den kongl. propositionen icke gifver vid handen att utskottets yttrande blifvit i denna sak äskadt, än mindre afgifvet. Beträffande således den tillit hrr Schwans och Weerns enskilda åsigter och uppfattning af den europeiska politiken i närvarande stund må kunna förijena, må det vara oss tillåtet yttra vår tanka, att de synas vittna både om föga politisk skarpsynthet och en beklaglig, för att ej begagna ett strängare uttryck, likgiltighet för den snart sagdt verldshistoriska betydelse som den nu pågående europeiska kampen utan tvifvel eger. Det skulle visst icke vara siärdeles svårt att ingå i en närmare granskning af nämnde herrars politiska slutföljder, för att visa hela lösligheten af de förutsättningar hvarpå de stödja sig; men då de händelser som nu föregå 1 östern så fullkomligt vederlagt de framkastade suppositionerna om någon förestående split mellan vestmakterna och om en sådan eventualitet, att Ryssland deref-. ter skulle kunna få lust och makt att Xasta sig öfver Sverge och derigenom tvinga oss att lägga vårt svärd i dess vågskål, så torde vi icke behöfva besvära våra läsare med någon vidare undersökning härom, helst vi säkert dömde de aktade representanterna mycket orätt, om vi antoge att icke äfven de sjelfva skulle låta, utan behof af vär fingervisning, öfvertyga sig om det misstag eller den förvillelse hvartill de i detta hänseende under värman af en debatt gjort sig skyldiga. Men vida betänkligare än de värda herrarnes till borgareståndets protokoll yttrade funderingar i den yttre politiken är den besynnerliga af hr Schwan uppställda sats, att frågan om en ministörförändring förfallit då två stånd deruti stannat mot två, och alt, sedan borgareoch bondestånden förklarat ministrarne hafva förlorat dessas förtroende, man icke skulle ega skäl att göra anmärkning dervid att de icke destomindre bibehölle sina platser. Det är sannt, den värde talaren tilläggex formelt skäl, — han måste förlåta oss att vi med bästa vilja ej kunde uppiatta det muntliga yttrandet alldeles så som det nu förvaras i det justerade protokollet; det var då ej fråga blott om den formela side af saken; — men såsom hans yttrande nu t.. der, skola vi desto heldre gifva honory rätt som Rikets Ständer icke hafva formel d. v. 5. i grundlagen stadgad rätt, att göra anmärkning dervid att Konungen bibehåller sina ministrar, äfven om alla fyra riksstånden besluta att anmäla dem till entledigande; ty det skulle äfven då vara ministrarnes eller rättare konungens bensak att bedöma hvad derag heder och aktningen för folkombudens uttryckta önskningar fordra. Hör kan således icke vara fröga om någon formel anmärkning, utan enlast om en politisk, för hvilken icke den stränga formen är behöflig eller ens föreskrifven. Eller var det kanske till följd af formelan anmärkningar, som den aktade representanter: sjelf tillstyrkte sitt stånd att begära ända till 6 af konungens rådgifvares skiljande från embetet. Om vi icke allt för orätt minnas, förkastade (vertom hr Schwan den åsigt, att anmärkninsarne skulle härledas från några mer eller mindre betydliga öfverträdelser af formerna, utan att det rätteligen borde vara regeringens system och den ena eller andra rådgifvarens qvalitkationer såsom statsman, som borde jena till ledning för omdömet. Och vi fråga om. utur enahanda synpunkt, det icke utan useende på den formela rätten måste förefalla hög grad anmärkningsvärdt, att sedan de vå riksstånd, hvilkas ombud äro valda af olket och som representera de ojemförlict största bade materiela, moraliska och, vi tilägga, politiska intressena i landet, enligt den grundlagen stadgade form beslutat att hos konungen samäla deras önskan om flera namnrfna ministrars entledigande, dessa icke deto mincre, och likasom hade ingenting paserat, sitta orubbade på sina platser och framkomma med anspråk att afsamma stånd, som