Aftonbladet – 10 oktober 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 10 Okt. Bondeståndets åtgärd i lördagens plenum, att med. ogillande lägga till handlingarne särskilda utskottets af tre stånd antagna voteringspropositioner i fråga om bränvinstillverkningens beskattning, har gjort det beräknade intrycket på medstånden och allmänheten. Vi ville ej uttala ett omdöme förr än vi meddelade diskussionen zom vid tillfället fördes. Referatet deraf finnes i gårdagens Aftonblad. Vi skola ej heller nu fälla något domslut — bondeståndet sjelft har deri förekommit oss — vi kunna endast djupt beklaga att ett helt riksstånd, och just det, som genom sin sammansättning borde hafva anspråk på att representera den oberoende delen af nationen, låtit af missförstådda egna intressen och af de sämsta intutnirbar från främmande håll missleda sig ända derhän, att undandraga sig Cen auktoritets utslag som är högsta tolkaren af grundlagens mening. Två gånger har konstitutionsutskottet yttrat sig emot bondeståndets åtgörande, och tredje gången söker det, genom en halsstarrighet som icke har något gemensamt med karaktersfasthet, att i sista stund sönderbryta hela frågan. Vi beklaga att bondeståndet, efter att hafva redligt och framgångsfullt vid denna riksdag medverkat till lösningen af så många för fäderneslandet. vigtiga frågor, skulle i sista stund kasta ifrån sig äran och tillfredsställelsen af det verk, som låg landet mest om hjertat och smärtsamt efterlängtades af den stora massan af dess befolkning. Vi beklaga ej detta för sakens skull, som med Guds hjelp går ändå, men för ståndets egen skull, som motarbetat den, ända derhän, att det förbisett de första fordringarne af hvarje ordnadt konstitutionellt statsskick, som äro att lyda de:lagar man sjelf stiftat. Hade bendeståndet styrt en annan mindre halsbrytande kosa, hade det antagit till motförslag. det. hofsamma förslag med en Jindrig beskattning, som väcktes inom sjelfva detta stånd och af en representant från en af de mest bränvinsalstrande landskapen, så hade detta förslag, med en mildrad beskattning för den älskade husbehofspannan, nu sannolikt varit Rikets Ständers beslut; så långt hade medstånden troligen gått bondeståndet till mötes. Men det har ej så velat, och nu är ingen tvifvel om utgången af voteringen i förstärkt statsutskott. Rättvisan fordrar att erkänna, det en betydlig minoritet . kämpade: för en annan utgång. Om Jöns Persson och öfriga husbehofsbränningens kämpar förenade 49 röster för ogillande af voteringspropositionerna, så utföllo dook 21 röster för deras antagande, och ej mindre än 18 reservationer afgåfvos. mot det olyckliga beslutet. Reservanternas namn förtjena en plats här; de äro Ola Månsson, vice talman Svartling, Gabriel Andersson, Hultman, Sahlen, . Sahlström, Wasgsmuth, Sundholm, Bjerkander, Matts Persson, Malmin, Anders Andersson i Walla, Anders Jönsson från Westmanland, Lars Olsson, Erik Jansson, Bergström, Ola Svensson och Anders Nilsson från Halland. Allmänheten finner deribland flera af bondeståndets mest aktade namn, och skulle funnit flera, om de ej tillfälligtvis varit frånvarande. Sådana personer, som i följd af politiska åsigter äro bondeståndet obevågna och ockra på dess parlamentariska misstag, sitta nu i tysthet och fägna sig i hoppet att ståndet gifver dråpslaget åt sin popularitet och sitt anseende genom att undandraga gig voteringen i förstärkt statsutskott. Låtom oss se hvad bondeståndet derpå kunde hafva att vinna. Det skulle endast kunna fatta en sådan föresats i hopp att alldeles . sönderbryta hela bränvingfrågans lösning vid innevarande riksdag. Detta kan dock icke lyckas, ty äfven om bondeståndet skulle uteblifva vid voteringen i förstärkta utskottet, kommer detta säkert icke att hindra voteringens verkställande, och i allt fall skulle vinsten af en :seger icke kunna blifvit annat än absolut bränvinsförbud, med dess följeslagare: en demoraligerande lönbränning, en statsbristsumma på nära en million, som omintetgjorde de redan beslutade skattenedsättningarne, och en sinnesstämning i alla delar af landet, som för de hemvändande representanterna ej torde blifva så angenämt att möta. Bondeståndets vänner önska ingenting högre än att dess till hemmen återvändande medlemmar måtte mötas ej blott af sina förmögne. valmäns, utan af hela den stora svenska allmänhetens aktning och bifall. Bondeståndet har en annan sak att besinna. Den ständigt lefvande frågan om nationalrepresentationens ombildning innebär i sig äfven frågan om den utsträckning hvari Sverges allmoge bör i lagstiftningen deltaga. Uteblifva bondeståndets ledamöter från förstärkt statsutskott, så kunde mången tycka attlikaväl som denna lifsfråga för landet kan lyckligt lösas, utan eller emot. bondeståndet, lika bra kan det gå med allting annat. Vi skulle ej tro sådant nyttigt för bondeståndets egna intressen. Upprigtigt sagdt tro vi ej heller på möjligheten af ett sådant uteblifvande, som endast skulle kunna skada ståndet och dess medlemmar. Misstaga vi oss ej alltför mycket, så finnes det redan nu många af det aktade ståndet, som ångra att de ej ställde sig på reservanternas sida. Långt ifrån att håna eller klandra en sådan förändring i öfvertygelse, måste man billiga den på det högsta, liksom vi tro att om några år skola bondeståndets ledamöter sjelfva blifva de första att glädja sig öfver en reform, hvilken, liksom skiftes. verket, börjat med att finna motstånd och slutat med allmän tillfredsställelse och belåtenhet. Vi äro således öfvertygade, att bondeståndet ej så lätt som dess politiska motståndare hoppas och önska skall gifva hugg på sig, och att det genom välbetänkt eftergifvenhet ännu skall häfda sitt anseende, så oumbärligt för att ståndet i andra angelägenheter må kunna hafva kraft och eftertryck att befordra rikets bästa. Sådana frågor, af ganska maktpåliggande art, förefinnas åtskilliga innan riksdagens upplösning.