Aftonbladet – 9 oktober 1854, sida 2

drade famnar, och antändt densamma. Såväl genom vedtrafvens belägenhst invid sjöstranden, hvarigenom de brinnande träden kunde nedskjutas i vattnet, som genom tre från staden på budskickning skyndsamt anlända sprutor, lyckades det ait släcka elden utan att någon skada förorsakades. — Från Gottland omtalas ryktesvis att hufvuddelen af fransk-engelska ångbåtsflottan skall taga sin station i Fårösund, tills de ryska hamnarne tillfrysa, och derefter återvända hem. — Skeppsbrott. De våldsamma stormarne, som herrskade under förliden vecka hafva beklagligtvis medfört flerahanda olyckor till sjös. Ur Gottlands Läns Tidning, meddela vi utförligt följande skakande berättelse om ett skeppsbrott, som timade förliden Onsdags eftermiddag, invid Wisby hamn, och i närvaro af en talrik menniskomassa : Qvällen förut Lkebädade barometern ett större oväder, och den blef också sannspädd. Vinden, som på förmiddagen varit vestlig med stark bläst, gick vid middagstiden på NV och NNV med full storm. Straxt på eftermiddagen varsnades då och då mellan de höga vågorna en slup, kommande söder-frän, styrande på Wisby, med flaggan i sjau. Den röda flaggan på tornet vid Artillerigärden — det vanliga tecknet ait lots icke kan gå ut och att ett anlöpande af.bamnen afrådes, hissades genast. Men snart var slupen sä längt inne i bugten (mellan Högklint och Stenkyrke-huken), att den i den häftiga pålandiga stormen icke kunde åter ligga ut och klarera hukarne (uddarne). Slupen, ä hvars babordssida brädgängen af brottsjöarne redan var ramponerad; hade nu, när vinden blef mera nordlig, intet annat val än att styra på Wisby. Kring hamnbryggorna växte folkhoparne; uppmärksamheten, intresset, farhägorna växte hvarje ögonblick. På norra bälverket stodo lotsarne med sin hvita flagga på en stång och vinkade åt hvad håll slupen skulle styra. I hamngattet läg en båt, redo att emottaga och ilandföra den tross, som frän fartyget, ifall inseglingen lyckades, skulle kastas. Fartyget manövrerades bra; men, efter hvad personer med kännedom om hamner och dess stora svärigheter vid pälandigt hårdt väder, genast yttrade, med för små segel: bottenref i storsegel och stagfocken. Alltgick väl, tills slupen var kommen nära vägbrytaren: der rallade ett par störtsjöar öfver fartyget, som för några ögonblick var osynligt och liksom begrafvet. Snart reste det sig igen, högburet på nya vägors spets; men — kraften var bruten, farten hade blifvit saktad, och kursen, som nu skulle styras mera nordligt, gaf vinden för knapp; den starka strömsättningen gjorde sitt inflytande märkbart — rörelsen framät hade alldeles upphört, strömmen satte fartyget tvärs in på stranden — hoppet om dess räddning slocknade. Fartyget stötte, ankaret fälldes. Ännu en stöt, så att mast och tackel ristades, löskölen flöt upp, och fartyget lade sig på sidan. Ombord bemärktes, i skummet af de störtsjöar, som rastlöst vräkte öfver, sex man. Nu återstod deras räddning. Några bebjertade män kastade sig i en större (hamnbyggnaden tillhörig) bät och medtogo ändan af en iland fastgjord tross: första försöket att genom de starka bränningarne nalkas fartyget misslyckades; båten vräktes tillbaka, men fördes änyo ut, knappt hade det dock lyckats dem att få tross-ändan o:abord, förrän aggen (återsvallet) satte båten för om fartyget, och kastade den in i de värsta bränningarne. Nägra hemska ögonblick förflöto, under det man såg bätens besättning med afbrutna äror slitas om makten med vågorna; lyckligtvis kommo de närmare stranden, då de hoppade ur den vattenfyllda båten, som drogs i land. Men under tiden hade hamnmästaren här på stället kastat sig i en liten båt, och ensam begifvit sig ut, för att försöka rädda en i -27der af de skeppsbrutoe. Han kom lyckligt fr. i fartyget, och man säg en man (styrmannen) n ig i båten; men i detsamma störtade ett par brått öar Öfver fartyget, och aggen kringom detsamma bragte väldsamt bäten ur sitt läge, och hamnmästaren störstades ut, men fick lyckligtvis i fallet tag i den mellan fartyget och landet spända trossen och arbetade sig längs den i land. Den lilla bäten åter dref förut, möttes der af en störtsjö och kantrade, dervid styrmannen fick fatt i en från fartyget nedhängande tägända, och hans kamrater ombord försökte att medelst en nedkastad bugt af ett tåg hjelpa honom — men hans krafter voro uttömda, han släppte silt tag -— och de väldssmma vägorna togo honom om hand; strömmen satte honom mot land, och i bränningarne slungades han upp och ned. Nägra sånger syntes ena armen ch stundtals hufvudet ofvan vattnet. Dä kastade sig, sedan de yttre plaggen blifvit afiagda, en af äskådarne i vattnet för att medelst simmande försöka den olyckliges räddning; men i bränningarpe var all simkonst fruktlös, mod och god vilja uträttade intet mot de vilda naturkrafterna, och försöket mäste öfvergifvas. Snart var den drunkoande försvunnen, — i hundradetals personers äsyn, på obetydligt afstånd från land hade det glupska hafvet gripit sitt rof, utan att man kunnat räcka den drunknande en räddande hand, — och ännu i går hade liket ej äterfunnits. — Dä utsattes åter den stora bät, som först fört trossen till fartyget; nägra raska män stego i den, och under en beslutsam sjökaptens lugna ledning lyckades det att ilandföra de öfriga — skepparen och fyra man. Det strandade fartyget — slupen Ellida, förd af kap. J. P. Lindström, och kemma i Malmö, — var stadt på resa fr. hemorten till Stockholm med last af rappsat, linfrö och styckegods. Dagen derpä, då stor men på f. m. lagt sig, blef en del af lasten bergad; jelfva fartyget tros blifva vrak. Fartyget är assureradt. Tack och heder ät alla de män, som med räd och handling vid detta dystra tillfälle voro verksamme ! Hvad som vid denna berättelse torde böra tilläggas, är det stora behofvet vid en hamn sådan som denna af särskilda och ändamålsenliga räddningsanstalter, hvilken till vederbörandes behjertande här kortligen mä nämnas. — Sedan fartygets och besättningens öde var afgjordt, var det tillfälle ati beskäda tafians hemska och storartade skönhet. Det krängande fartyget, då och då vridande sig liksom i dödskamp under vågornas härda famntag — de yrande störtsjöarne som öfver sitt offer kastade höga bågar af glittrande skum och skiaande duggperlor — den oklara flaggan, som ännu bläste ut, liksom vinkande, bedjande om bjelp för den trötta farkosten, medan de nedfirade, genomvåta seglen hängde liksom festoner krirg styrbords reling — och utanföre de fraggande, rasande vågorna så lingt man se kunde — och slutligen vid solaedgånen den röda aftonroluaden svallande ut öfver hela imlahvalfvet från vester ända will öster och färgande den skälfvande valplatsen med klaraste blodfärg — det var, kortligen sagdt, en tafla af det slag, vid hvars skönhet man bäfvar, och vid hvara anblick man bugar sig inför Gud i stormen, under bön för dem som dä på hafvet kämpa med faran och döden. — I sammanhang härmed omtalar samma tidning följande strandningar: Den 13 sisil. Sept. strandade på refvet utanför Rooehamn skeppet Charlotta från Stralsund, kapten Bergworth, med hampa och talg, på resa från Memel till London. Efter lossning utaf en del aflasten blef fartyget flott och afseglade. — Den 25 samma mänad strandade i Kapelsbamnsviken barlastade skooerten Inga Kristina,, kapt. Landgren, från Helsingfors, på resa från Kappelsbamn till bemorten. Fartyget troddes kunna tagas af grund. Tran Al c mm Atrandada vid Trawil I Hanser