Aftonbladet – 7 oktober 1854, sida 3

mes Harthouse någonsin sett. Hon var så så stel och likväl så likgiltig, så tillbakadragen och likväl så forskande, så kall och stolt och likväl så djupt känslig af det förnedrande i sin mans skrytfulla ödmjukhet — för hvilken hon ordentligt ryste tillbaka, som om hvarje prof derpå var ett hugg eller slag — att det var med en alldeles ny känsla man betraktade henne. Hennes ansigte var icke mindre märkvärdigt än hennpes väsende. Hennes drag voro vackra, men deras naturliga rörelse var så undertryckt och beslöjad, att det var omöjligt att gissa till deras ursprungliga uttryck. Ytterst likgiltig, fullkomkomligt herre öfver sig sjelf, aldrig förlägen, men likväl aldrig heller rätt obesvärad, med sin gestalt i deras sällskap, men med sin själ synbarligen alldeles ensam med sig sjelf, — lönade det ännu så länge ej mödan att aslå sig på att söka begripa denna qvinna, ty hon gäckade alla försök dertill. Från frun i huset kastade den fremmande en blick på huset sjelf. Der fans intet stumt tecken till en qvinnas närvaro i detta rum; ingen smakfull liten prydnad, ingen liten fantasisak, Om än aldrig så obetydlig, röjde någorstädes hennes infiytelse. Dystert och stelt, skrytsamt och prålande, stirrade rummet de närvarande i ögonen, utan att mildras eller upplifvas af det minsta spår af en qvinlig band. Liksom mr Bounderby stod midt ibland sina husgudar, så intogo dessa obarmhertiga gudomligheter sina platser omkring mr Bounderby, och de voro hvarandra fullt värdiga och fullt passande för hvarandra. Detta, sit, sade Bounderby, är min hustru, mrs Bounderby, Tom Gradgrinds äldsta dotter. Louise, mr James Harthouse! Mr Harthouse har slutit sig till din fars banår. Om han ej inom kort är din fars kollega, tar jag för gifvet att vi få höra talas om ho