Aftonbladet – 6 oktober 1854, sida 2

författarens, ehuru båda författarne åberopa samma källa (öfverste Upton) och ehuru båda arbetena utkommo nästan samtidigt, lärer icke helier undgå läsarens uppmärksamhet. Men vi låta Demidoffs resebeskrifvare tala. Sebastopols läge som militärflottans station är med skäl värderadt ; man finner verkligen få hamnar i Europa så fullkomligt passande för en stor flottas behof. En hafsarm af ansenlig bredd har gräft sig en djup bädd på Tauriens vestra kust, och intränger i landet till ett djup af ungefär två lieues. Ingen farlig klippa, intet enda skär träffas i denna präktiga bassin; inloppet, som är af tillräckligt utrymme, försvaras af fruktansvärda fästningsverk, hvilkas mäktiga artilleri lätt bestryker inloppets hela bredd. Väl inkommen uti denna stora hafsvik, märker man, på södra sidan, fyra rymliga bugter, väl skyddade och med så lätt inlopp, att i en af dem, fartygsDugten (corabelnaya boukhta) tredäckade krigsskepp utan fara kunna ankra, endast några få famnar från kusten. Just emellan tvenne af dessa hafsvikar höjer sig amfiteatraliskt staden Sebastopol, hvilkens grekiska namn betyder den höga staden; detta namn skall snart alldeles uttränga det fordna Ak-Tiar, som tartarerna ännu gifva Sebastopol till minne af en gammal stad, byggd på norra sidan om viken ej långt ifrån den kala bergkulle, som bildar så att säga portstolpen till hamnen. På sjelfva den plats der Sebastopol nu står, betäcka dess hus marken, der i fordna dagar förstäderna till Heracleoternas stad Cherson slutade, hvilken för så länge sedan försvunnit ifrån Tauriens jord, hvarest den efterlemnat ruiner, hvilka tiden snart skall utplåna, Jiksom der utplånat sjelfva staden. De höga kullar, hvilka beherrska redden, gifva så långt ögat når anblicken af en oändlig förödelse; denna kust är ofruktbar och