Aftonbladet – 5 oktober 1854, sida 3

I ger. Öfversättningarne efter Uhland, Herwegh, Räckert, m. fl. äro gjorda med stor talent, Toch försöken att efterbilda marseljerhymnen, Casimir de la Vignes Pariserhymn och Rule Britannia, röja en mästarehand. Att Talis Qvalis sånger äro en glädjande företeelse i vår uti poetiskt hänseende så fattiga nyaste litteraturhistoria skall ingen kunna neka. utom några reaktionärer, som äro färdiga att på dem använda polisstatens måttstock i stället för den estetiska. Tolis Qvalis bildar tillika med Nybom och Malmström det triumvirat, som skulle representera vår nyaste diktkonst. Det är beklagligt, att till följe af omständigheterna ingen af dessa rikt utrustade naturer blifvit för fosterlandets vitterhet hvad de skulle kunnat och bort blifva. Af Talis Qvalis borde man kunna hoppas att han, snart vuxen ifrån lyriken, skulle försöka sig på det dramatiska området; han eger dertill åtminstone en energisk fantasi, stor makt öfver språket, insigt i den dramatiska konstens väsende och flerårig öfning i att lämpa fremmande dramatiska alster för svenska scenens fordringar. Men det är just det beklagliga, att de som ha något begrepp om dramatikens fordringar, skygga tillbaka för den svåra uppgiften och lemna fältet nästan ensamt åt dem som, utan det ringaste förstånd om dramatik, af tjugo skrala teaterstycken som de sett sammanlaga ett nytt och ännu skralare, hvarigenom i sanning ej mycket vinnes. Vi ha här på samma gång velat omnämna Vestflaggorna på Östersjön ett poem af anonym författare, derföre att det väl äfven skall räknas med under rubriken krigspoesi. Den poetiska berättelsen under formen af klingande ottave-rime-stanzer har vunnit popularitet genom Byrons och sednast genom Palu dan-Mäillers arbeten. Författaren till detta poem har också utvecklat en stor versifikatorisk förmåga; men form och innehåll harmoniera icke fullkomligt såsom hos de båda nämnda stora skalderna. De konstmässiga stanzerna med sina trefalldiga rim och de effektfulla slutverserna stämma ej väl öfverens med det temligen magra ämne som besjunges: de allierade flottornas hittills utförda bedrifter i Östersjön. På samma gång vi erkänna att diktionen är lätt och ledig, kunna vi ej underlåta att anmärka, det förf. understundom begagnat poetiska bilder, hemtade ur det alldagligaste lifvets lägsta förhållanden, hvilka kunna taga sig väl ut i en ironisk skildring ur sambhällsoch hvardagslifvet, men icke i ett krigsepos, hvilket denna dikt i viss mån afser att vara. Så heter det t. ex. på ett ställe: Och nattens himmel sina diamanter De klara stjernorna ren återfår. Hon lemnar dem ifrån sig hvarje vår På ljusets assistans som underpanter, På ett annat ställe talas det om den stund När Vesterns skrufskepp få sin bildning skrufva In uti hjertat af Kossackers land. Det är naturligt att dylika skrufvade uttryck måste bli en följd, då man vill med någon anstrykning af originalitet kläda de allmänna politiska tidningsresonnementerna i en konstmässig poetisk drägt. Resultatet af detta sträfvande har stundom till och med blifvit en viss platthet, som kännes obehagligast, då den framträder 1 stanzernas båda slutrader, i hvilka om det är rätt, företrädesvis pointen bör ligga. Slutstrofen i poemet har följande lydelse: Men hur det går vi önske varmt ditt (Finlands) bästa Och Portens bästa är oss äfven kärt Vid Eder sak vi våra hjertan fästa, Ty ädelt frihetskrig är seger värdt. Vi bedje Gud, också för kufvad nästa, Om samma frihet som han oss beskärt. Men griper han omkring sig våldets ande Kanske ock vi oss uti striden blande. Det kan man kalla försigtigt taladt och ingen lär kunna skylla denna sångmö för vildnet och öfverströmmande entusiasm.