Aftonbladet – 4 oktober 1854, sida 2

hällsmoralen endast hvilar på ett system af kontroller, och spioneriet regerar från det högsta till det lägsta. Vore än czaren aldri så ofelbar, aldrig så öfvermenskligt god och stor, måste hans regering bli en ganska bedröflig regering, så länge han ej är allvetande och kan -umbära menniskorsåsom sina verktyg. Men nu kan han ej direkte utöfva makten öfver 65 millioner, utan andra måste i oändliga gradationer utöfva den under honom, så att hvar och en är på en gång slaf uppåt och tyrann nedåt, utan annan ansvarighet för sina gerningar än den förmännens spioneri kan pålägga honom, och å andra sidan utän ringaste trygghet för utförandet af sina egna anordningar, utom hvad han på samma väg kan åstadkomma öfver sina underlydande. Men är nu den högsta statschefen ej blott en vanlig menniska, utan en varelse i hög grad underkastad all mensklig inskränkning, kortsynthet, passioner och förvillelse, då först blir det rätt synbart hvad ryska samhället är och hvad det måste förblifva, så länge ett allmänt medvetande ej kan existera i-bristaf en uttrycksform, så länge en oansvarig individ sätter sina nycker i de allmänna rättsbegreppens ställe. Det är Rysslands stora olycka att hafva gjort sig till en slafvisk efterapare af deireuropeiska civilisationen; det har förträffligt lyckats tillegna sig alla olater och -skuggsidor, allt det fysiska och moraliska förderf.-som åtföljer den ytliga civilisationen. Det lärer vara sällsynt att finna en rysk adelsman, som ej försökt sig i den garla franska -regimens mest extravaganta seder; det ursinnigaste slöseri, som årligen ruinerar en mängdaf de betydligaste godsegare; vilda dryckeskalaser, der champagnen flödar i strömmar; en oräknelig mängd betjening af alla slag; hvari eh parisiserad upplaga af Orientens harem minst får saknas; en otalig mängd hästar och ekipager, och dertill en egare, som utom Iyxen och kalaserna icke har och icke kan hafva något annat tidsfördrif än jaga och låta piska sina lifegna: sådant skildras för oss, äfven af ryska författare, de högre klassernas lefnadssätt. Den moderna civilisationen hvilär på tankens och arbetets frihet; hvarhelst den umbär dessa grundvalar nedsjunker den till en tom njutningslystnad, ja ända till en raffinerad liderlighet. Men hvarken tanken eller arbetet är fritt i Ryssland, och derföre inskränka sig civilisationens frukter der hufvudsakligen till franska romaner, fratiska möbler och franska operadamer. Civilisationen skapar öfver allt en medelklass, — icke en medelklass af pösande penningdryga kaxar, som äro främmande för allt eget arbete, utan en klass af sjelfständiga arbetare, som mutmärka sig genom en högre grad af sedlighet och själsodling, och genom dessa egenskaper bana sig väg till socialt afseende och åtnjutande af politiska rättigheter. En sådan medelklass, beklågligen ännu alltför tunnsådd hos oss sjel:va, saknas helt och hållet i Ryssland, med dess omätliga svalg mellan adel och lifegenskap. Denna gapande afgrund måste först fyllas, innan Ryssland kan skörda den sanna civilisationens frukter. I hvarje samhälle som saknar politisk frihet ligger en oöfvervinnelig retelse att blifva högre än sin omgifning, att förändra stånd och bliförnäm. Denna olyckliga retelse undergräfver samhällets sedliga lifskraft, emedan den tvingar menniskor att synas hvad de icke äro. Detta skenets, välde har gifvit sin prägel åt hela ryska statsväsendet. Man förvånar sig öfver en Potemkins djerfhet, som bedrog sin kejserliga herrskarinna med dekorationer af städer, målade på väf. Samma komedi uppföres ännu i dag för att slå blå dunster i utlänningars ögon, och det är ej länge sedan man berättade oss att när under förliden gommar en af Finlands större städer pässeradeg af en rysk truppafdelning, lät befälhafvaren kompanierna marschera midt igenom staden och sedan på en omväg återkomma till den tull hvarigenom de först passerat, liksom det går till vid truppmarschers föreställning på teatrarne, för att ingifva stadens invåfiare den föreställningen att truppstyrkan var mångdubbelt större. Af alla de egenskaper Rysslands czar behöfver är skådespelarekonsten icke den minsta, och czar Nicolai är utan tvifvel stor äfven i denna konst. Hans embetsmän måste vara skådespelare i deras ordning, och så uppstår genom hela samhället ett system af bländverk, som i början kan vända ögonen på åskådarne, men slutligen för dem ohjelpligen uppenbarar kulissväsendets hemligheter, visar dem det skrynkliga papperet som de trodde vara berg, bladguldet och glasbitarne, som de togo för gediget guld och juveler, och obarmhertigt röjer ihåligheten af den stora pappersjätten, hvilken Europas potentater hittills utropat såsom religionens och ordningens gudasände upprätthållare, och med hvars mäktiga gissel de så gerna skrämt folken, sina barn, när ropen på frihet och medborgerliga rättigheter blifvit dem alltför o!ägliga. RIKSDAGEN. PLENA I DAG F. M.