Aftonbladet – 4 oktober 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 4 Okt. Någonting, som icke torde helt och hållet böra halka undan den offentliga uppmärksamheten, är det förslag konstitutionsutskottet i dessa dagar afgifvit till ändrad lydelse af 2 och 9 S successionsordningen. Utskottets ordförande hr grefve Lagerbjelke, som varit så nitisk att tillvägabringa bifall åt regeringens famösa proposition angående den s. k. Prinsregeringen, har vid deraf företagen noggrannare granskning funnit, att propositionens författare, br justitieministern, i brådskan kommit att förgäta, att i sammanhang med de föreslagna ändringarne i regeringsformen och riksdagsordningen angående riksstyrelsens förande i vissa fall, antingen af kongl. prinsar eller af en utaf svenska och norska statsråd sammansatt interimsregering, det jemväl blefve ovilkorligen nödigt att i enahanda syftning förändra 2 och 9 8S successionsordningen, hvilka äfven hafva grundlagsnatur och således, derest den i ämnet afgifna kongl. propositionen bifölles, skulle komma att dermed stå i uppenbar strid. Sådant har likväl synts ministerens beskyddare mindre lämpligt, och han har fördenskull genom en egen inom konstitutionsutskottet väckt motion sökt rädda regeringen ar den förlägenhet, hvari hon utan tvifvel eljest skulle kunnat komma. Nu gällande 2 af successionsordningen stadgar nemligen, att, om konung dör utan patt lemna manliga bröstarfvingar, men hans ;drottning sig i välsignadt tillstånd befinner, ,det tillhör Rikets Ständer att om regeringens förande sjelfve förordna,; hvaremot det af Kongl. Maj:ts ofvanomförmälda nådiga proposition skulle följa, att bestämmandet om sättet för regeringens förande skulle bero af Sverges ständer gemensamt med Norges storhing, i den ordning riksakten stadgar. Likaledes stadgar den nuvarande 9 sucsessionsordningen, att om konungahuset på svärdssidan utslocknar och tronen varder lelig, Rikets Ständer skola utkåra ett nytt conungahus, hvilket åter komme att stå i strid ned den nya 61 S, som innehåller att sådant skall ske gemensamt med Norges storthing. Sistnämnde förändring i successionsordninsen tyckes också länge hafva varit af nödrändigheten påkallad för att bringa denna ag i öfverensstämmelse med 3 S i riksakten, ingående konungavalet; och det kan icke anat än öka bevisen på ministerens tanklöshet, lå den helt och hållet förbisett en så i ögoen fallande stridighet, icke blott med blifrande utan med Sverges och Norges redan xisterande konstitutionella statsrätt. En tanka it detta håll tyckes eljest väl hafva varit nåsot mer angelägen, än det barnsliga och incrånglade förslaget om de kongl. prinsarnes foch tillträde vid riksstyrelsen.