Aftonbladet – 3 oktober 1854, sida 3

Den fremmande, som gått till fönstret och likgiltigt såg ut derigenom, erfor ett så ringa intryck af detta imponerande intåg, som nägon gerna kunde. Han stod i allsköns lugn och hvisslade, med hatten på hufvudet och ett visst uttryck af trötthet, som härrörde dels från den starka sommarhettan och dels från fulländad elegans i väsendet. Ty man kunde med ens se, att han var en fulländad gentleman, danad efter tidens mönster, uppledsen vid allting och med lika liten tro på någonting som Lucifer sjelf. : Ni önskar att tala med mig, sir? sade mrs Sparsit. aJag ber tusen gånger om förlåtelse, sade han, i det han vände sig om och tog af sig hatten. Hmr, tänkte mrs Sparsit, i det hon gjorde en ståtlig böjning på hufvudet. Fem och trettio, ser bra ut, väl växt, vackra tänder, god röst, fin bildning, väl klädd, svart hår, lifliga ögon, — hvilket allt mrs Sparsit, i likhet med sultanen som stack hufvudet ned i vattenkaret, bemärkte endast medan hon dykte ned och kom upp igen. Var god och tag plats, sir! Jag tackar. Tillåt! Han framsatte en stol åt henne, men blef sjelf stående, vårdslöst stödd emot bordet. Jag lät min betjent stanna qvar nere på bangården för att taga reda på mina saker, och gick emellertid och såg mig om. En högst kuriös ort den här. Vill ni vara god och säga mig om den alltid är så svart som nu., ,Vanligen mycket svartare,, svarade mrs Sparsit på sitt oförbehållsamma sätt. År det möjligt! Förlåt, men ni är visst inte född här på trakten ? :Nej, sir,, svasade mrs Sparsit. Det var en gång min lycka eller olycka, huru man