Aftonbladet – 3 oktober 1854, sida 3

vill ta det, att röra mig i en helt annan krets. Min man var på mödernet en Powler. Jag nödgas verkligen be er om förlåtelse, sade fremlingen. Var en —? Mrs Sparsit upprepade: En Powler. Af familjen Powler? sade fremlingen efter några ögonblicks betänketid. Mrs Sparsit nickade ett ja. Fremlingen såg litet mera trött ut än förut. Ni måste ha grufligt ledsamt här? var den slutsats han drog af hennes meddelanden. Jag är en tjenarinna åt förhållandena, sir, och har längesedan fogat mig efter mitt lifs styrande makter. Högst filosofiskt, svarade fremlingen, högst exemplariskt och berömvärdt och — Då det knappt syntes bonom löna mödan alt sluta :: eningen, lekte han trött med sin urkedja. Tillåtes det mig att fråga, sir, hvad jag har att tacka för äran af —? Helt visst,, sade den fremmande,. Jag är er mycket förbunden för det ni påminte mig derom. Jag har ett rekommendationsbref att aflemna till mr Bounderby, bankiren. Under min promenad genom denna utomordentligt svarta stad, medan de lagade i ordning min middag på hotellet, frågade jag en karl jag mötte, en af arbetarne, hvilken såg ut som han tagit sig en dusch af något grumligt — som jag förmodar vara råämnet — Mrs Sparsit böjde på hufvudet. — Räämnet — hvar mr Bounderby, bankiren, bodde, hvarpå han, utan tvifvel missledd af ordet bankiren, visade mig till banken. Troligen bor dock mr Bounderby icke i den byggnad, der jag har den äran att afge denna förklaring. Nej, sirv, svarade mrs Sparsit, det gör han icke.