Aftonbladet – 30 september 1854, sida 3

försvann vid första hanegället, Vidare var hon sjelfherrskarinna öfver vissa från all gemenskap med den tjufaktiga verlden strängt afsöndrade källarhvalf och öfver lemningarne från det löpande arbetet för dagen, såsom bläckfläckar, uppnötta pennor, munlacksbitar och pappersremsor, slitna i så små stycken att mrs Sparsit aldrig kunde dechiffrera något intressant derutur, när hon försökte det. Slutligen hade hon äfven under sin vård en liten rustkammare af sablar och pistoler, som hängde i en hotande rad öfver en af kaminerna, likasom öfver denna ärevördiga tradition som blifvit oskiljaktig från hvarje affärsmässigt ställe som gör anspråk på att anses rikt — en rad brandämbar — kärl som ej äro beräknade att i något påkommande fall vara till någon fysisk nytta, men som man märkt utöfva ett stort moraliskt inflytande, — nästan lika med de ädla metallernas — på de flesta åskådare. En döf piga och den gesvindta portvakten utgjorde fyllnaden i mrs Sparsits rike. Den döfva pigan troddes allmänt vara rik, och bland de lägre klasserna i Coketowna hade i flera år gått en sägen att hon en vacker natt, då banken var stängd, skulle bli mördad för sina pengars skuld. Ja det ansågs till och med allmänt att hennes tid redan längesedan var ute; men hon hade bibehållit sitt lif och sin plats med en opassande seghet, som väckte mycken förargelse och sviken förväntan. Mrs Sparsits tå hade nyss blifvit framsatt för henne på ett litet näsvist bord, som hon alltid efter kontorstidens slut introducerade i det allvarsamma, skinnklädda direktionsbordets sällskap, som intog midten af rummet. Den gesvindta portvakten satte tåbrickan derpå och tryckte knogarne mot sin panna som en slags hyllningsgärd. (Forts. följer.)