Aftonbladet – 30 september 1854, sida 3

mrs Sparsit hade ej ett enda ögonblick befriat honom från sitt obevekliga medlidande. Banken gjorde ej på minsta vis något våld på stadens helsosamma enformighet. Der var ännu blott ett rödt tegelstenshus till, med svarta fönsterluckor, gröna jalousier, en svart port åt gatan med två hvita trappsteg, en dörrplåt af messing och en messingspunkt till handtag.: Den var en gång till så stör som mr Bounderbys hus, liksom de andra husen voro från och med dubbelt ända till sex gånger så små. I alla andra hänseenden var den strängt efter mönstret. Mrs Sparsit visste med sig att hon, då hon frampå aftonen infann sig bland pulpeterna och skrifmaterialierna, spridde ett qvinligt, för att ej tillika säga aristokratiskt behag öfver kontoret, Sittande vid fönstret med sin sömnad eller sina virksaker tycktes hon ha ett stolt medvetande af att hon med sin förnäma hållning gaf en nobel anstrykning åt ställets grofva affärsmässiga utseende. Med detta medvetande om sin intressanta karakter, betraktade sig mrs Sparsit på visst sätt gom bankens få. Stadsfolket deremot som, då de gingo der förbi, beständigt sågo henne der, betraktade henne som bankens drake som rufvade öfver grufvans skatter. Hvilka dessa skatter voro, visste mrs Sparsit lika litet som de. Guldoch silfvermynt, dyrbara handlingar, hemligheter som, om de utspriddes, skulle bringa en viss obestämd undergång öfver vissa obestämda personers hufvuden (i allmänhet folk som hon inte kunde tåla), voro hufvudposterna i hennes ideella katalog deröfver. Föröfrigt visste hon att hon efter kontorstiden herrskade oinskränkt öfver alla kuntorets mobilier och öfver ett tillbommadt jernbeslaget rum med tre Jås, mot hvars dörr den gesvindta portvakten hvarje natt lutade sitt hufvud på en fällbänk, som