Aftonbladet – 30 september 1854, sida 2

Nå ——LLLLLLA — — rommtnsmettmsmnsnrsta sit till sluts i en innerligen rörande ton, jag hoppas till Gud, att miss Gradgrind må blifva allt hvad ni önskar och förtjenar. Och från detta ögonblick kunde ingenting förmå mrs Sparsit att lemna den ställning hon intagit. Mr Bounderby måtte nu pösa och ta sin värdighet i akt så mycket han behagade, mrs Sparsit hade fast beslutat att hysa medlidande med honom som med ett stackars slagtoffer. Han var artig, förbindlig, munter, förboppningsfull, men ju artigare, förbindligare, muntrare, förhoppningsfullare, med ett ord, ju mera exemplarisk han var, ett desto beklagansvärdare slagtoffer var han. Hon visade ett sådant deltagande för hans sorgliga öde, att en ordentlig kallsvett utbröt på hans stora rödbrusiga ansigte hvar gång hon såg på honom. Emellertid bestämdes att brölloppet skulle försiggå om åtta dagar, och mr Bounderby gick hvar afton till Stone Lodge som fästman. Vid dessa tillfällen visade sig kärleken i skepnad af armband och antog vid hvarje tillfälle under förlofningedagarna ett fabriksmessigt utseende. Klädningar förfärdigades, smycken, brölloppskakor, handskar och äktenskapskontrakt förfärdigades, och ett rikt lager af fakta gjorde behörig ära åt kontraktet. Hela saken var från början till slut ett faktum. Timmarne slingrade sig ej under guirlander af rosor i någon af dessa ringdansar, som de enfaldiga poeterna låta dem utföra vid dylika tillfällen, och klockorna gingo hvarken fortare eller långsammare än på andra tider. Den statistiska regitsratorn i Gradgrindeka ob servatoriet slog regelbundet ihjel hvarje sekund som den föddes och begrof den med sedvanlig punktlighet. Så kom då dagen, liksom alla andra dagar komma för folk som endast ha öga för det förnuftiga, och i kyrkan med de röda