Aftonbladet – 30 september 1854, sida 2

lig fiende till hvarje konstitution, som bestämmer civillistor och afsöndrar statskassan från hofvets chatullkassa. Denna prins-kamarilla understödde alltså den reaktionära konspirationen så verksamt, att den sista återstoden af Novemberministeren kullkastades i Januari och det s. k. helstatskabinettet insattes. Detta öfverlemnade sig utan motstånd åt deryska inspirationerna; hr Tengoborski infann sig alltid på riksdagen för att höra om ministeren gjorde sin pligt, och denna försummade intet tillfälle att höja håns ryska majestät till skyarne, och det blef redan under arfsakens behandling 1853 ett kännetecken på ministerielt sinnelag, att beundra kejsar Nikolai ädelmod, ridderlighet och i hela historien exempellösa oegennytta. Efter sådana antecedentier kunde den danska regeringen omöjligen annat än skänka den ryska saken sina sympatier ända från utbrottet af den orientaliska konflikten, som väl knappast någon annan regering i Europa till den grad har fruktat som den dånska. Så länge det på något sätt kunde gå an, förnekade regeringens publicistiska organer möjligheten af ett krig. Då kriget icke desto mindre visade sig oundgängligt, måste den vara betänkt på att intaga en bestämd ställning. Nu visade sig två partier inom regeringen. Det ena — det blindt ryska — fordrade de fulla konseqvenserna af den hittills följda politiken, en rysk allians, om än tills vidare under neutral flagg. Det andra, som insåg det vanvettiga i ett sådant förehafvande, fordrade sträng neutralitet. Utrikesministern Bluhme försvarade neutraliteten och var redan nära att bli undanträngd från sin post af grefve Reventlow-Criminil, den ifrigaste anhängaren af den ryska alliansen, då, såsom det synes, en varning kom från sjelfva Ryssland mot en sådan förändring, som otvifvelaktigt skulle medfört det herrskande regeringssystemets hastiga undergång. Men den framfusighet, hvarmed man då röjde sina planer, har skadat den danska regeringen utomordertlist. Den har oupphörligt fått påminnelser om detta sitt olyckliga vårprojekt, den bar inför hela verlden röjt sitt ryska sinnelag; man vet, att den i flottornas insegling i Östersjön sett ett brott mot neutraliteten, som den förlåtit sig sjelf, endast derför att den från S:t Petersburg erhållit försäkran om förlåtelse.