Aftonbladet – 29 september 1854, sida 2

Hur populär denna roman ock är i Amerika, skulle den troligtvis icke i sin helhet göra någon stor lycka hos oss; dertill är boken alltför mycket lokal och alltför mycket en efterhärmning af Eugene Sues bekanta Mysterier. Dertill kommer, att under det Onkel Tom med alla sina brister i estetiskt hänseende likväl behandlar ett tema, som finner genklang öfverallt der man har känsla för sina olyckligt lottade medmenniskor, kan man deremot icke vänta, att det samhällets afskum, mot hvilket författaren till denna bok drager i fält, här skulle väcka samma intresse. Måttlighetssaken och kampen mot gin och rhump är visserligen icke utdebatterad i Europa, men såsom ämne för en roman torde den ej finna stort deltagande. Emellertid lär boken vara skrifven med en talent som betydligt fördunklar mrs Stowes. — Prof på menniskokärlek. Från Marseille skrifves under den 16 Augusti. En ganska häftig eldsvåda utbröt helt plötsligt i det inre af ett hus på Rue Beauveau. Trupper och sprutpersonal med alla slags släckningsanstalter skyndade till stället och hade redan börjat sitt arbete, då helt oförväntadt en ung fru syntes i ett fönster i fjerde våningen, hvilken med förtviflans bkri gjorde min af att störta sig ned; ty hon kunde ej komma ut genom dörren, der lågorna väntade henne, och den inträngande röken var nära att qväfva henne — hon var helt och hället innestängd. Man ropade till henne att vänta, och hemtade stegar, men hvilka ej räckte längre än till första våningen; den arma frun, af den inträngande röken alltmer tillbakaträngd, uppsteg på sjelfva fönsterbrädet för att hoppa ned, då plötsligt en man, med ett tjockt rep om lifvet, kom ut ifrån ett närbeläget kaffehus, klättrade uppför stegen till första våningen och derifrån, — jag var nära att förlora hörsel och syn, då jag såg detta — klängde han, som knappt en apa skulle kunnat gjort det efter, på takrännan förbi andra våningen, tills han i tusen darrande åskådares åsyn utfört det djerfva vågstycket och uppkommit till fjerde våningen, der han med repet fastband den afdånade frun på sina skuldror och nu började och lyckligt fullbordade det farliga, om fabelaktig djerfhet vittnande nedstigandet. Kommen till marken nedlade han sin börda, och genom jubelrop och omfamningar betygade den församlade mängden sin beundran för den ädelmodiga handlingen.