Aftonbladet – 29 september 1854, sida 2

Scudo. Häft. 1 och 2. — Stockholm, Alb. Bonmer. Dessa uppsatser, dem vi förut i korthet omnämnt och till hvilka vi nu enligt löfte återkomma, äro hemtade ur tidskriften Revue de deux Mondesn, i hvilken hr Scudo är medarbetare. Första häftet afhandlar Meyerbeer och hans opera Profetenn, det andra Mozart och hans Don Juan. Båda arbetena tillkännagifva en allmän och musikalisk bildning, som, hvar för sig står öfver det vanliga, och i förening kan kallas sällsynt. Beträffande Profeten, ger förf. till en början en historisk öfversigt af ämnet, jemfördt med Scribes dramatiska behandling, samt öfvergår, efter en kort öfverblick af komponistens kons.närsbana, till en lika upplysande som underhållande kritik öfver musiken, i dess helhet såväl som i dess serskilda delar. Hans uppskattning af Meyerbeers talang synes oss emellertid nog hög; ett par temligen starka yttranden i detta hänseende jemte den oriktiga uppgiften, att Vogler varit Valottis lärare (förhållandet var omvändt), är det enda vi hafva att anmärka vid denna intressanta skrift. Hr Scudo, född italienare, är naturaliserad fransman, och denna dubbla nationalitet gifver det upplysta åskådningssätt, som röjes i hans afhandling om Don Juan, dubbelt värde. Detta lilla verk utgöres af fyra afdelningar: efter en ingress, som i korthet skärskådar Mozarts biografer och kommentatorer, finner man en likaledes kort, men sakrik och i lefvande drag tecknad biografi öfver Mozart, som jemväl innehåller flera nya fakta. Härefter följer en pikant hållen biografisk karakteristik öfver Don Juan-librettons författare, Abbate Da Ponte, hvars i Europa föga bekanta memoirer (Da Ponte tillbragte nemligen sin sednare tid i Newyork, der han vid 90 års ålder och i stor fattigdom afled år 1838) förf. med fördel begagnat vid flera tillfällen. Förf. visar det intressanta sambandet mellan Da Pontes dikt och hans enskilda lif, äfvensom hans förhållande till Mozart, och efter en redogörelse för Don Juans öfriga historik, öfvergår han till en utförlig och ganska lyckad analys af musiken, följande nummerordningen. Det hela slutas med reflexioner öfver Mozarts musik i allmänhet. Vid ett par tillfällen har förf. emellertid ej undgått att offra sin gärd åt sin nations, eller rättare, sina nationers, fördomar, t. ex. vid den stundom nog bastant tilltagna parallelen mellan Rossini och Mozart. Eljest är hans uppfattning merändels riktig; undantagsvis må nämnas hans analys af terzetten efter guvernörens fall, hvari Don Juans parti ingalunda, såsom förf. förmenar, uttryeker hån, utan tverom rörelse och medlidande: ett ganska fint drag af Mozart, som ej ville framställa ett vidunder, en Leviathan, utan en varelse, som subordinerar under menniskonaturens lagar; det är just i hans konflikt med dessa, dem han fåfängt söker krossa, som denna karakters förnämsta intresse ligger, ett intresse, som skulle upphöra med Don Juans mensklighet. Äfven röra de berömda refiexionerna af Mozart, som anföras pag. 38, ej Figaro,, såsom uppgifves, utan Enleveringen ur Seraljem. Derjemte bör anmärkas att det stundom förekommande namnet Iaase, som svårligen någon lärer känna, bör vara Jasse, äfvensom Dusseck (pag. 47) bör förvandlas till Duschek: frågan är nemligen ej om den berömde pianovirtuosen. Med afräknande af dessa små felaktigheter, eger den lilla samlingen (hvars fortsättande vore önsklig) mycket värde och borde, i anseende såväl till det sakrika ehuru kortfattade innehållet, som den lNlifliga och spirituella framställningen, ej förblifva obekant för musikens vänner.