Aftonbladet – 27 september 1854, sida 3

stolta flottas verksamhet skulle inskränka sig till en nödig men ej ärorik blokad till ett krig mot beck och plankor, samt till eröfring a! en befästad kasern, som till slut egentliger togs med en kanon. England, Sverge, Europa väntade något helt annat. Nåväl; denna förhoppning har blifvit gäckad, och missnöjet deröfver är ingen hemlighet. Skulle vi ensamme derför visa oss blinda? Den utländska tidningspressen, särdeles vissa engelska tidningar, har så bittert tadlat Sverges ställning och dervid låtit framkomma så oförtjenta ord om svenskarnes brist på karaktersfasthet och beslutsamhet att infria sina sympatier; förebråelserna hafva blifvit riktade mot sjelfva folket så grundlöst och, låt oss säga, någon gång taktlöst, att vi ansågo för vår pligt att också låta denna press veta hvad svenskarne å sin sida tänkte om deras sätt att föra kriget. Vi trodde oss så mycket mer skyldiga att göra detta, som ingen lärer kunna beskylla oss för brist på sympatier för de vestra makterna och deras sak, hvilken vi alltid i grunden erkänt såsom vår egen. Deras krigare hafva vi alltid ärat för deras tapperhet, klokhet och mensklighet; deras anförare hafva vi ej tadlat, utan öfverlemnat åt männen af yrket att bedöma deras åtgärder. Vi hafva ej fordrat att Napier skulle taga Sveaborg eller Kronstadt utan landtrupper. Men det har visat sig att landtrupper funnos; hvarföre kommo de ej i tid? Det är en fråga som äfven sir Charles väl lärer hafva gjort sig, och ingen lärer väl mer än han gräma sig öfver den tvungna overksamheten. Man säger att ännu är ej allt slut för i åri Östersjön. Nog har Englands ministeriella press en gång sagt så, men vi vilja gerna tro att den bedragit sig, och att ännu något kan uträttas, ehuru vi tro ej så mycket. Skulle den gamle amiralen endera dagen öfverraska med någon stor vapenbragd, skall han från svenska kusten ej behöfva vänta på ett gladt hurrah för honom sjelf och hans tappra gossar. Hvad vi anfört om Alands ställning grunlade vi på förutsättningen om riktigheten af den underrättelse, som varit upptagen i tera af våra tidningar, att franska marskalken åtit i Åländs kyrkor kungöra att ÅAlandej ängre stod under ryskt välde. Svenska Tidvingen betviflar tillvaron af en sådan kungöelse och anser att det endast var fråga om n tids protektion. I sådant fall erkänna vi villigt att vi uttryckt oss för bittert. Men fskedsproklamationen, med förbud vid strängt traff för öboerna att hafva någon beröing med Finland, står emellertid qvar, och Svenska Tidningen har sjelf meddelat den inderrättelsen, att franska öfverbefälhafvaren id sin afresa satt öarne under uppsigt af geeralguvernören i Åbo, hvilken underrättelse, astän nästan fabelaktig, dock synes bekräfta ig. Ar detta god takt, eller ens sundt föruft? Vi erkänna med så stor glädje allt godt ch stort, som kommer ifrån vestmakterna, tt vi anse för en samvetspligt att lika öppet ttala vårt ogillande af deras misstag.