Aftonbladet – 27 september 1854, sida 3

samma blicken hos hvarje officer som vi mötte stelnade blodet i våra ådror, hvilket sedan lång tid haft vanan att flyta fritt midt ibland de gränslösa stepperna eller vid bergens tvära branter. Jag hade icke tagit tio steg på hufvudgatan förr än mitt samvete började uppresa sig. Jag emotsåg med fasa slutet på romanen. En skiltvakt skyldrade he!t oförmodadt för guvernören, som tillfälligtvis gick förbi. I Sebastopol fann jag intet gammalt förfallet torn, uppfluget på någon svindlande klippspets, hvilket kunde erinra mig om den italienska storhetens dagar. Man såg der hvarken beslöjade qvinnor eller orörliga kameler. Ingenting i denna Rysslands arsenal återkallade i min irrande inbillning den vällustiga Orienten. Blicken, som var nyfiken efter kontraster, kunde icke välja mellan annat än en trettiosexpundig eller en sextiofyrapundig kanonmynning. Fruktan att blifva igenkänd såsom engelsman plågade mig ständigt. Det föreföll mig som om soldatgrupperna, hvilka voro posterade i gathörnen, öfverlade om vår arrestering. Vi vandrade i både egentlig och figurlig mening i en krutqvarn, som hvarje ögonblick kunde antändas. Sebastopols befolkning, militären inberäknad, uppgår till 40.000 personer. I sjelfva verket är icke staden annat än en ofantlig garnison. Kasernerna och statens etablissementer, hvarmed den är uppfylld, gifva den ett imposant utseende. Jag blef icke desto m når. ganska frapperad af det mycket välmående utseendet hos de privata husen. Jag hade ingenstädes, sedan jag var i Moskwa, sett en så vacker gata som hufvudgatan i Sebastopol. Denna stad har för sin ytterliga snygghet att tacka de talrika militäriska fångarne som der äro dömda till beständig sopning. Nya bostäder höjde sig på alla punkter; styrelsens arbeten bedrefvos med icke