Aftonbladet – 26 september 1854, sida 1

de stora loiten som ior ett uotal al ar sedan gåfvos om dess medverkan till nödiga förbättringar i vår lagstiftning, och förgäfves har man också väntat att få det nya, i många afseenden ganska förtjenstfulla kyrkolagsförslaget framlagdt till Rikets Ständers pröfning. Regeringens likgiltighet bar emellertid icke afskräckt enskilda representanter att väcka förslag till partiella förbättringar, och några af dessa hafva äfven lyckats vinna ett visst afseende i utskotten. Det är med ett par af dessa långtifrån ovigtiga frågor vi i dag skola sysselsätta oss. Såsom vi redan omtalat hafva sammansatta lagoch ekonomi-utskotten tillstyrkt vissa förändringar af pastoralexamen, hvilka också redan vunnit ett stånds bifall. Skall detta förhör öfverhufvud ännu någon tid finnas qvar, så är det utan all fråga riktigast att, såsom utskotten föreslagit, inskränka det till de rent presterliga ämnena och medgifva att det må afläggas vid en tidigare ålder än den hittills fastställda af 30 år. Utskotten hafva föreslagit 28 år såsom det tidigaste, och ehuru vi ej kunna finna något skäl hvarföre det ej likaväl kunnat få afläggas vid 25 eller 26, så är i alla fall alltid något vunnet. Den föreslagna tillåtelsen för examinander att vid disputationsprofvet få efter behag betjena sig af svenska eller latinska språket är så billig, att den ej ens hos våra mest ensidiga latinifrare bör hafva att befara något allvarsamt motstånd; den latinska disputationen för pastoralexamen har sedan en lång tid varit ett gyckelspel som för kyrkans, läroverkens och prestembetets anseende icke längre bör kunna tolereras. Utskotten hafva äfven tillstykt att det till rent pastorala ämnen reducerade förhörets afläggande skulle hädanefter — dock ej för redan prestvigde — göras till vilkor äfven för erhållande af komministerssamt bataljonsoch fångpredikants-befattningar. Utskotten hafva härigenom erkänt en ganska vigtig grundsats, nemligen att komministersbefattningens utöfning kräfver ej blott samma nit utan äfven samma insigter som kyrkoherdekallets; vi se ej heller huru denna sanning skall kunna motsägas. Den djupt oprotestantiska och praktiskt orimliga rangskillnaden mellan församlingslärare, och derigenom äfven mellan församlingarne sjelfva, är ett arf af hierarkien, som ej passar för våra tider och som äfven i de flesta protestantiska kyrkor blifvit bortkastadt; att det hos oss kunnat qvarstå tills nu, beror endast på den mängd af byråkratiska elementer som äro inympade på vår kyrka, och från hvilka vårt presterskap till sin och församlingarnes skada icke kan och icke heller synes allvarligt vilja frigöra sig. . Utskotten hafva likväl i vår tanke icke handlat konseqvent, då de ej på samma gång utsträckt de kunskapsfordringar, som i pastoralförhöret skulle pröfvas, till alla som på eget ansvar utöfva eller?kunna komma i fråga att utöfva pastoralvård, och således äfven till kapellpredikanter och vice pastorer. Eller finna ulskotten att ett stort pastofat kan förestås med mindre kunskaper än ett litet. s eellani? Ty icke lärer det väl vara för ar unna viktigt uppbära högre inkomster s 191 högre pastorala lärdomen skall anses behötlig. Vi anse det följaktligen alldeles i sin ordning att samma kunskapsprof fordras af alla sompå egen hand utöfva presterlig verksamhet, antingen nu dessa insigter — såsom vi för vår del anse naturligast — pröfvas på en gång vid inträdet i predikoembetet eller genom en särskild pröfning, före utöfningen af det presterliga kallet på eget ansvar, i hvilket sednare fall tjenstgöringen såsom adjunkt endast komme att betraktas såsom en förberedande öfning eller ien fortsatt seminariikurs under en erfarnares ledning, men icke såsom ett fullständigt åtagande af ett arbete, för hvilket en annan helt makligt uppbär lönen. Detta ämne är både i religiöst och politiskt afseende vigtigare än det vid första ögonkastet kan synas. s Om? utskotten ej tagit frågan i någon större omfattning eller så att säga gått till botten med densamma, måste dock erkännas att de riktigt angifvit vägen som måste beträdas för att uppnå något bättre. Denna väg är ett fullkomligare likaställande af dem som arbeta påisamma bana. Hvad gör det om den ena herden har några flera får att vårda än den andra, eller 7om bygden varit på ena stället tidigare bruten och befolkad än på det andra. Arbetet, ansvaret och mödorna äro desamma, ehvad han må kallas den ena eller andra benämningen, och hans anseende bestämmes ej mera af den prostfullmakt han haft råd ätt lösa åt sig, utan af den andliga rikedom hvarmed han kan fylla sina åhörares behof, och värman af det nit hvarmed han egnar sig åt sitt mer eller mindre mödosamma men alltid lika ansvarsfulla, alltid lika aktningsbjudande embete. En annan fråga, som rörer församlingarne sjelfva och jemnande af deras rättigheter, är den, som sammansatta statsoch ekonomiutskotten haft att behandla, i anledning af en i bondeståndet väckt motion om upphäfvande af prebendepastorater och patronatsrättigheter. Båda delarne äro lemningar från medeltiden, mer eller mindre skadliga i sina verkningar, men i sina grunder helt och hålJet oförenliga med den närvarande sambhällsutvecklingen. Bibehållandet af prebendeväsendet, som icke är annat än feodalsystemets tillämpning på kyrkan, innebär väl det gröfsta förbiseende af församlingens rätt, om ej att välja — hvilket är det naturligaste — åtminstone att hafva sina egna lärare. I Sverge finnas för närvarande, om vi ej missminna oss, 66 prebenden, tillhörande dels de teologiska lärostolarne vid universiteten, dels biskopsoch domprostembetena, dels slutligen de äldsta lektorerna vid gymnasierna, och i ett par fall rektorer vid elementarläroverken. Det är i sanning hårdt för dessa sextiosex pastorater, af hvilka de flesta bestå af flera socknar, att se sig utan hjelp nedsatta till en blott och bar Jönefyllnad åt några högvördigheter och skolkarlar, som de aldrig se, som för deras angelägenheter icke ha något intresse, utom hvad pastoraliernas utgörande: beträffar mL oo höna blan Län a. 1