henne, kunde han måhända upptäckt ett ögonblicks tvekan hos henne, som hon kände en stark åtrå att kasta sig i hans armar och öppna för honom sitt tillslutna hjerta. Men för att han skulle kunnat upptäcka detta, måste han förut med ett språng hoppat öfver de konstlade skrankor han i så minga år ansträngt sig att uppföra mellan sig och alla dessa menniskohjertats finaste dofter, som trotsa algebrans klyftigaste beräkningar, tills den sista trumpetstöt som någonsin skallar blåser sjeliva algebran i spillror. Dessa skrankor voro för många och för höga för ett sådant hopp. Han upptäckte icke denna hennes tvekan. Med sitt oböjliga nyttighetsoch raktum-ansigte förhärdade han henne åter, och ;gonblicket sjönk ned i det förflutnas bottenlösa djup för att blandas med alla de försummade tillfällen som der gått i qvaf. Hon tog sina ögon ifrån honom och satt så länge och såg, utan att yttra ett enda ord, bort mot staden, att han slutligen sade: Rådfrågar du skorstenarne i Coketown, Louise? Der syns nu ingenting annat än tung och enformig rök. Men när natten kommer, bugtar elden fram, fader. Det är sannt, Louise; men jag förstår inte tillämpningen af denna anmärkning. Hon slog bort det med en lätt rörelse med handen och sade, i det hon åter sammanträngde hela sin uppmärksamhet på honom: Det har ofta förekommit mig, fader, att lifvet är så kort... Detta var så afgjordt ett, af hans, ämnen, att han föll henne i talet med följande ord: Det är onekligen kort, min vän. Likväl har man genom beräkningar funnit att det på sednare åren i medeltal tilltagit. De af olika lifförsäkringsoch lifränte-sällskaper anstälda