egna ögon, om han till den grad kunde glömma hvad han är skyldig ditt sunda förnuft, att ej säga sitt eget, att han kunde fria till dig af en sådan anledning. Det ord du nämnde är derföre här — jag antyder det blott för dig, mitt barn — ej rätt på sin plats. Hvilket ord råder du då mig att begagna i dess ställe, fader? Jo, min kära Louise, sade mr Gradgrind, som nu fullkomligt återvunnit fattningen, jag skulle vilja råda dig, efter du ber mig derom, att betrakta denna fråga på samma sätt som du blifvit van att betrakta hvarje annan fråga, endast och allenast som ett handgripligt faktum. Okunnigt och öfverspändt folk kunna borttrassla sådana saker genom enfaldiga fantasier och andra dumheter, som ej finnas till — och rätt betraktade ej alls finnas till — men det är intet beröm att säga att du förstår bättre. Hvilka äro nu de faktiska förhållandena vid denna sak? Du är, för att taga ett rundt tal, tjugu år; mr Bounderby är, äfven i rundt tal, femtio år. Det är visserligen någon skilnad mellan er i ålder, men ej i förmögenhet och samhällsställning. Det fins tvärtom en stor öfverensstämmelse mellan er i dessa hänseenden. Då uppstår den frågan: är denna enda olikhet tillräcklig att verka som ett hinder för en sådan förbindelse? För besvarandet af denna fråga är det ej ovigtigt att taga äktenskapsstatistiken i England och Wales, så vidt den hittills blifvit utrönt, med i beräkningen. Vid en undersökning af dessa siffror finner jag då, att en stor del af dessa äktenskap ingås mellan personer af högst olika åldrar, och att i mer än tre fjerdedelar af dessa fall brudgrummen är den äldre parten. Som ett bevis på den vida utsträckning denna lag har, förtjenar anmärkas, att bland infödingarne i de britiska besittningarne i Ostindien, likasom äfven i en betydlig del af