BISTRA TIDER). Charles Dickens. LA FEMTONDE KAPITLET. FK Ehuru mr Gradgrind icke var någon Blåskägg, var hans rum dock ett riktigt blått rum på grund af dess rikedom på blå böcker. Allt hvad de kunde bevisa (och det är vanligen allt hvad man vill att de skola bevisa) bevisade de här i en slagtordning som idligen förstärktes med friska trupper. detta förtrollade gemak blefvo de mest invecklade sociala frågor uppkastade, uträknade i bestämda summor och slutligen afgjorda — om blott de som de angingo kunnat förmås till erkännande deraf. Likasom om ett astronomiskt observatorium kunde vara inrättadt utan fönster och astronomen derinne indela det stjernbesådda universum endast med tillhjelp af penna, bläck och papper, likaså behöfde ej mr Gradgrind i sitt observatorium (och det es många som likna det) kasta en blick på c krälande myriader af menniskovarelser omkring sig, utan kunde på en tafla afgöra alla deras öden och aftorka alla deras tårar med en liten smutsig svampbit. Till detta observatorium, ett dystert och al!varligt rum med ett ur, som utmätte hvarje sekund med en käpp som liknade ett hammarslag på ett likkistlock, begaf sig nu Louise ä den bestämda tiden. Fönstret vette ut mot Coketown, och då hon satte sig i närheten at sin fars bord såg hon de höga skorstenarna och de långa rökpelarne dunkelt afteckna sig mot den fjerran bakgrunden. Min kära Louise, sade hennes far, jag förberedde dig i går afton på att skänka mig 3 Se A. B. n:o 201, 202, 303, 206 och 208—210, 213, 215, 217 och 220.