Aftonbladet – 22 september 1854, sida 3

gifven på att betrakta de glödande kolen i skymningen, när de föllo ned på hällen och falnade, att hon från den tid, då hennes far sagt att hon nästan var fullvuxen — hvilket tycktes hafva varit som i går — knappast vidare tilldragit sig hans uppmärksamhet förr än han fann, att hon var en fullvuxen flicka. En fullvuxen flicka,, sade mr Gradgrind grubblande. Ack min Gud ! Kort efter denna upptäckt var han i flera dagar tankfullare än vanligt och tycktes mycket upptagen af ett erda ämne. En afton, just som han skulle gå ut och Louise kom för att säga honom god natt före bans bortgäng, emedan han ej skulle komma hem förr än sent och hon ej skulle få se honom förr än följande morgon, tog han henne i sina armar och sade, i det han betraktade henne på sitt kärleksfullaste sätt: Kära Louise, du är nu en fullvuxen flicka., Hon svarade med den gamla snabba och forskande blicken från aftonen, då hon blifvit öfverraskad vid cirkusen, och nedslog derpå sina ögon. Ja, min far!, Jag måste tala enskildt med dig i ett allvarsamt ämne, mitt barn. Vill du i morgon efter frukosten komma in till mig i mitt rum ?2 Ja, min far. Dina händer äro så kalla, Louise. Mår du inte väl? Fullkomligt väl. Är du inte glad ? Hon såg åter på honom och smålog på sitt egendomliga sätt. Jag är lika glad som jag alltid är eller varit. Det är bra, sade mr Gradgrind. Och dermed kysste han henne och gick. Och Lonise återvände till det stilla rummet med hårklippningsprägeln, der hon, stödjande armbågen mot handen, återigen tog sig för att betrakta de