Aftonbladet – 22 september 1854, sida 3

kortlefvande gnistorna, som så snart förvandlades till aska. Är du der, Lou? sade hennes bror, tittande in genom dörren. Han var nu en ung och fin gentleman, ehuru ej just något särdeles intagande exemplar af en sådan. Kära Tomo, sade hon, i det hon stod upp och omfamnade honom. Det är bra längesedan du helsade på mig., Ja, ser du, jag har varit upptagen på andra ställen om aftnarne, och under dagen håller mig gamla Bounderby temligen varm. Men när han blir alltför tråkig så gör jag honom spak med dig, och på det sättet komma vi rätt bra öfverens. Har ej pappa i dag eller i går haft något särskildt att säga dig? Nej Tom, men han sa mig för en stund sedan, att han ville tala med mig i morgon., Ah, det är det jag menar,, sade Tom. Vet du hvar han är i afton ? tillade han med ett mycket betydelsefullt uttryck. Nej.n Så skall jag säga dig det. Han är hos gamla Bounderby. De skola ha sig ett ordentligt samspråk uppe i banken i afton. Och hvarför just i banken, tror du? Jo, det skall jag också säga dig. För att vara så långt som möjligt från mrs Sparsits öron, förmodar jag. Med sin hand på brodrens axel stod Louise ännu alltjemt och såg på elden. Hennes bror betraktade hennes ansigte med större intresse än vanligt, och drog henne, i det han slog sina armar om hennes Jif, in till sig. ju håller ju mycket af mig, icke sannvt, Louise ? Det gör jag, Tom, ehuru du så sällan kommer och helsar på mig Ja, lilla syster, deri har du rätt, sade Tom. Vi borde komma långt oftare tillsammans. Vi borde nästan alltid vara tillsam