Aftonbladet – 19 september 1854, sida 2

Hon var gången. Han hade aldrig haft så svårt att undvara hennes milda ansigte som denna afton. : Ack, heldre icke hafva något hem alls der man kan hvila sitt hufvud, än att hafva ett hem och frukta att söka det af sådan orsak! Han åt och drack, ty han var utmattad, men visste ej mycket hvad det var han åt, och han vandrade omkring i det kalla regnet och tänkte och tänkte och grubblade och grubbade. Intet ord om nytt äktenskap hade någonsin vexlats emellan dem, men redan för flera år sedan hade Rachael fattat ett djup medlidande med honom, och för henne allena hade han uader hela denna tid öppnat sitt tillslutna hjerta och betrott henne sina lidanden, och han visste mycket väl att, ifall han kunde fria till henne, skulle hon ge honom sitt ja. Han tänkte på det hem han i detta ögonblick kunde sökt med glädje och stolthet, hvilken helt annan menniska han i detta ögonblick kunde varit, huru lätt bans nu så sammanpressade bröst då skulle funnit sig, huru hans ära, sjelfaktning och lugn, som nu voro förstörda, då skulle varit återupprättade. Han tänkte på, huru den bästa delen af hans lif gått förlorad, huru hans karakter i alla hänseenden blifvit försämrad, på sin tillvarelses förskräckliga vilkor, i det han var bunden till händer och fötter vid en död vinna och pintes af en djefvul i hennes skepnad. Han tänkte på Rachael huru ung hon varit, då de under dessa förhållanden gjort hvarandras bekantskap, huru hon redan började blifva till åren, och huru hon snart skulle vara gammal. Han tänkte på de många af sina jemnåriga han sett blifva gifta, huru många hem med barn hon sett uppstå omkring sig, hur förnöjsamt hon för hans skull gått sin stilla ensamma stig, och