Aftonbladet – 19 september 1854, sida 2

satt vid sängen vårdande och vakande öfver hans hustru, det vill säga han såg att någon låg der, men Rachaels händer hade anbragt en gardin derför så att hon gömdes för hans åsyn. Hennes vämjeliga slarfvor voro borttagna och några af Rachaels kläder ditlagda i stället. Allt var på sin plats och i samma ordning hon brukade hålla det. Elden hade nyligen blifvit omlagad och härden sopad. Det förekom honom som han såg allt detta i Rachaels ansigte och ej såg på något annat. Medan han betraktade det, skymdes det för honom af de blida tårar som fyllde hans ögon, men ej förr än han märkt hur allvarligt hon såg på honom och att äfven hennes ögon fylldes af tårar. Hon vände sig åter mot sängen och talade, gedan hon förvissat sig om att allt der var tyst, i en sakta, lugn och glad ton: Det gläder mig att du ändtligen kommit, Stefan. Du har varit länge borta. Jag har drifvit omkring på gatorna.s Det trodde jag nog, men vädret är allt för fult dertill. Regnet öser ju ned och det har tagit till att blåsa. Blåsa? Ja, riktigt, ja! Det blåste starkt. Hör hur det dånar och väsnas i skorstenen! Att ha varit ute i en sådan storm och icke märkt att det blåste ! Jag har varit här en gång förut i dag Stefan. Värdinnan kom och hemtade mig i middags. Det var någon här, sade hon, som behöfde hjelp, och deri hade hon allt rätt Stefan. Alldeles från sig sjelf, Stefan, och dertill sårad och slagen., Han gick långsamt till en stol och satte sig, i det han böjde sitt hufvud för henne. Jag gick för att se hvad jag kunde uträtta, Stefan, först och främst emedan hon arbetat tillsammans med mig, medan vi ännu voro ett par unga flickor, och emedan du