Aftonbladet – 18 september 1854, sida 2

UL CI ICKEIINA IOIST IINGRUI I VITVUSSIUUME inför hela verlden kungör, hurusom hon anser sig hafva skäl att misstänka det eller det embetsverket för att hafva gjort sig saker till anmärkning eller att icke hafva iakttagit det nit och den omtanka, som konungen haft rätt af detsamma förvänta, men sedermera, när misstankan eftet hållen undersökning befinnes ogrundad, låter erkännandet deraf stanna inom fyra väggar eller blott i all tysthet med förtäckta ord tecknas till ett protokoll, som skall hållas hemligt, synes i sanning vara ett nog eget sätt af regeringen att vårda sig om upprätthållandet af sina embetsverks anseende. Emellertid har det oförmodliga inträffat, att under det allmänheten, på grund af tillkännagifvande uti sjelfva det officiella bladet, haft all anledning att anse kommerskollegium ännu vara sub reatu och fallet i djupaste onåd, hugnas dess president hr Skogman med det utomordentliga beviset på kunglig nåd att blifva upphöjd i friherrligt stånd och värdighet. Kanske skulle detta tillika vara en tröst och upprättelse för den nyss förut genom justitiekanslerens undersökning lidna smäleken? Skada blott i sådant fall, att upprättelsen endast kom hr Skogman personligen till godo, men hvarken embetsverket eller dess öfrige ledamöter, hvilkas beslut och åtgärder dock likaväl som presidentens varit föremål för undersökningen och väl derföre äfven bort få någon andel i rättfärdiggörelsen , så framt de ej befunnits mera ,sakre än han, hvartill justitiekanslerens skrift ju icke gifver någon anledning. Bland de flera anmärkningar, hvartill denna skriftvexling för öfrigt gifver anledning, vilja vi här ännu endast antyda ett par. Kommerskollegium påminner underdånigst derom, att genom kungl. brefvet den 9 Maj 1835 uttryckligen blifvit stadgadt, att en ort då först borde anses smittad och konsulerne upphöra att derifrån utfärda rena sundhetsbetyg, när ortens auktoriteter ansåge kolerasjukdomen hafva börjat att epidemiskt vara der gängse, äfvensom kollegium i sammanhang dermed förständigats att genom cirkulärbref underrätta konsulerna derom. Kollegium åberopar denna föreskrift endast till försvar för sina egna åtgärder, utan att göra någon tillämpning deraf på konsuln i Lybeck hr Nölting. Det är emellertid för hvar och en, som påminner sig de omständigheter, under hvilka hr Nölting föll i så djup onåd och dermed jemför detta stadgande, alldeles uppenbart, att bemälde högt förtjente embetsman blef utan dom och ransakning afsalt endast derföre att han hade åtlydt den honom på grund af konungens uttryckliga befallning gifna instruktion. Hvad skall man tänka om ett sådant regeringens sitt att upprätthålla helgden af konungens bud och befallningar? Eller hvad skall man tänka om justitiekanslersembetet som, med kännedom af ofvannämnde kungl. bref (kommerskollegium erinrar uttryckligen, att en afskrift deraf fanns bland de till justitiekanslersembetet insände handlingarne), lägger kommerskollegium till last att det tryggat sig vid hr Nöltings uppgifter, och det bland annat derföre att Nölting vid ett föregående tillfälle, den 26 Juli 1850, eller kort innan kolerasjukdomen visade sig i Malmö, utfärdat rent sundhetspass för ett från Lybeck till Malmö afgående ångfartyg, blott några timmar förr än koleran offentligen förklarades vara utbruten i Lybeck? Om hr Nölting verkligen så förfarit, som justitiekansleren här uppgifver, så var han ju genom ofvannämnda kungl. bref dertill icke allenast berättigad, utan äfven förpligtad. Likväl kan emot noggrannheten uti justitiekanslerns uppgift i detta afseende med skäl anmärkas, att konsul Nöltings sundhetspass för ångfartyget Malmö vid ifrågavarande tillfälle utfärdades den 26:te på förmiddagen, att det sammanträde af staden Lybecks läkare, vid hvilket desse öfvertygade sig att kolerafall i staden förekommit, först egde rum på qvällen samma dag, och att staden i följd deraf först dagen derpå d. 27:de af sanitets-kommissionen förklarades för smittad). Hvad justitiekansleren kallar blott några timmar, borde således rätteligen heta ungefär ett dygn. Men detta må gerna erkännas för mindre vigtigt. Det vigtiga är deremot, att hr Nölting både 1850 och 1853 förfor rätt och i fullkomlig enlighet med den för houom på grund af ett kungligt bref utfärdade instruktion. Också är det fullkomligt obevisadt, att koleran någotdera året, vare sig 1850 i Malmö eller 1853 i Stockholm, utbrutit i följd af ångbåtsförbindelsen med Lybeck. Det af kommerskollegium till dess försvar emot justitiekanslersembetet åberopade kungliga brefvet af den 9 Maj 1835 föranleder likväl äfven till en annan anmärkning, 80. synes oss icke utan skäl kunna riktas emot kommerskollegium sjelf, men i en alldeles motsatt syftning emot den, som justitiekanslern velat göra gällande. Den senare har velat finna, att kollegium icke nog skyndat sig att förklara orter för smittade eller misstänkta. Vi kunna tvärtom icke fatta, huru den skyndsamhet, hvarmed kollegium stundom förfarit vid vissa orters förklarande för smittade, har kunnat anses förenlig med det uttryckliga stadgandet i ofvannämnda kungl. bref, att en ort då först borde anses smittad, när ortens auktoriteter ansåge kolerasjukdomen hafva börjat att epidemiskt vara der gängse. Eller när kollegium en gång förklarade London för smnittadt derföre att en enda piga derstädes af konsuln uppgafs hafva aflidit i kolerasymptomer, eller när nu sednast Hamburg förklarades smittadt äfven efter blott ett enda dertädes inträffadt kolerafall, skedde väl detta öfverensstämmelse med ofvannämnda kungliga bref? Eller skedde det till uppfyllande af det ansvarsfulla åliggandet att, i hvad på kollegium kan ankomma, tillse det obehöriga hinder icke må ligga i vägen för upprätthillandet och befrämjandet af Sverges handelsoch sjöfartsförbindelser med andra länder? Eller skulle det möjligen förhålla sig med karantänsförfattningarne, likasom det påstås vara fallet med vissa ecklesiastika författning r, att höga vederbörande kunna göra ungefär huru de behaga, ena gångan så och andra gången tvärtom, men ändå i båda fallen unmafön mad kika ItHthat framleta någan författ I: Ut rndmA PART r,ÅM mu mA bn AA a jaa ot MM mm ARA Kn DR AA gt O rr td CR MR RA Rn et mm Om är BH Ö I Ir mA ke FR AA KA AR AR tr rr KH rm mm mm —Am EES Sn oo AA mA LA