Aftonbladet – 18 september 1854, sida 1

STUCKEHOLE, den 18 Sept: Bet orättvisa och förnedrande i pastoralexamen I, I. Pastoralesamensinstitutionen är icke blott orättvis, utan också förnedrande. Den är förnedrande för det rent presterliga kallet, hvilket genom densamma förklaras för ett noll, som först erhåller värde då examensprotokollets siffra sättes derframmanföre. Detta är en särdees uppskattning af prestens verksamhet i ett kristiigt samhälle. De utmärktaste emb-tsgåfvor, den innerligaste gudsfruktan, den samvetsgrannast? pligttrohet, det outtröttligaste nit, den längsta och mest välsignelserika presterliga verksamhet — alla dessa egenskaper äro idel nollor, ega intet värde utan ett examensprotokoll. Och detta protokoll behöfver sannerligen icke vara lysande. Lägg en lång och väl bepröfvad presterlig tjenstgöring 1 den ena vågskålen och ett pastoralexamensbetyg om försvarliga eller knappt försvarliga kunskaper i den andra, och du skall se huru denna sednare väger upp den förra med de mångåriga embetsförtjensterna, huru dessa flyga fjäderlätt i höjden för examensbetyget. Prestens verksamhet är således i sigsjelf en nolla, endast med den skillnaden, att nollan erhåller ett mångdubbelt högre värde genom ett vackert examensprotokoll än genom ett dåligt. Ar detta en kristlig grundsats? Och, om så icke skulle vara, är det en kristen kyrka värdigt att hylla andra grundsatser än kristliga? Är det henne värdigt att, onr också blott i befordringsväg, uttala den åsigten, att den presterliga tjenstgöringen, huru lång och välsignelserik den än må vara, dock är af intet värde utan beläsning och examenbbetyg, vore ön dessa de aldra tvetydigaste? Det är cen särdeles omständighet, att det just skall vara i kyrkans institutioner, som det okristliga och oförnuftiga företrädesvis möter 088, i vår kyrkas, som dock i sina biskopar eger välsignelsen af en apostolisk succession, och i sin förening med skolan en kanal hvarigenom den högsta förnuftsbildning tilläödar henne. Ja, det är så mycket mera besynnerligt, som vi derjemte åtnjuta välsignelsen af en prelatur, som eger en fjerdedel i vårt lands ständerlagstiftning och således är i godt tillfälle att åtminstone ur kyrkans institutioner lägsna allt okristligt. Ett lagstiftande presterskap, styrdt af biskopar, som leda sina anor tilibaka till apostlarnes tider, och ändå den grundsatsen hyllad inom kyrkan, att ett helt lifs presterlig verksamhet, vore den än den aldravälsignelserikaste, dock är ett intet emot examensmeriter, vore än dessa de aldra uslaste!!! Är icke pastoralexamensinstitutionen en förnedring af prestens embete, hvad skall då kallas förnedring? Men ej nog härmed. Pastoralförhörets institution är också förnedrande för de examinerades menniskovärde. Vi hemställa om den mognade eller ålderstigne mannen bör behandlas såsom ett omyndigt barn, en omyndig yngling, och, om detta besvaras med nej, å hemställe vi vidare, om icke en sådan behandling af honom, som, med förakt för de egenskaper af ålder och erarenhet, som höja honom öfver barnet och ynglingen, nedsätter honom till likhet med dessa, är en kränkning af hans värde såsom menniska? En sådan förnedring har dock det s. k. lägre presteskapet i snart 200 år varit underkastadt. 40, 54, 60 års män infinna sig årligen i stiftsstäderna för att läsa upp lexor och åta förhöra sig såsom skolgossar. Det ligger för känslan någonting så outsägligen vidrigt i denna föreställning, att vi omöjligen skulle kunna fatta huru mognade ) Se A, B. n:o 212, (Insändt.)