Aftonbladet – 16 september 1854, sida 3

ut, och jag har inte fått se honom. Ni kom ut i stället för honom. Nödgas jag nu resa hem utan att fått se en skymt af honom — en skymt är allt hvad jag önskar — så har jag likväl sett er, och ni har sett honom och dermed får jag vara nöjd. Med dessa ord såg hon på Stefan, liksom för att inpregla hans drag i sitt minne, och hennes ögon voro icke så klara som de hade varit. Afven med fästadt afseende på olikhet i smak och med all vördnad för Coketowns patricier, föreföll dock detta honom vara en så sällsam anledning att göra sig så mycket omak, att han blef helt förvirrad deröfver. Men de gingo nu förbi kyrkan, och då hans ögon fästade sig på uret, gick han fortare. Han skulle säkert på arbete, sade den gamla qvinnan och gick utan möda äfven raskare. Ja, tiden var nästan ute. Då han berättade henne hvar han arbetade, blef den gamla qvinnan en ännu besynnerligåre gammal qvinna än förut. Är ni inte bra lycklig? frågade hon honom, Åh, — det fins ju — så godt som ingen som ej har sina bekymmer missus,. Han svarade undvikande, emedan den gamla qvinnan tycktes taga för afgjordt, att han måste vara mycket lycklig, och han hade icke hjerta att ta henne ur sin villfarelse. Han visste att det fanns tillräckligt med bekymmer ändå i verlden, och kunde den gamla qvinnan, oaktadt hon lefvat så länge, ändå tro att hon blott haft några få, så mycket bättre för henne; hans bekymmer blefvo derigenom hvarken större eller mindre. Ja, ja, ni har edra bekymmer derhemma, menar ni? sade hon. Ibland, emellanåt, svarade han undvikande. (Forts. följer.)