låg röst, och mycket bedröfvad öfver folkets osedlighet. Ja, det gör jag. Fruntimret har rätt i hvad hon säger. Det gör jag. Jag tänkte just sjelf säga det. Jag har läst i bladen att de förnäma och rika (Gud vare med dem, jag önskar dem intet ondt!) icke äro så fast bundna vid hvarandra i både ljuft och ledt, att de icka kunna blifva lösta från sina olyckliga förbindelser och gifta om sig igen. Om de inte kunna dra sams, så ha de så många kamrar i sina hus, att de kunna lefva hvar för sig. Vi deremot ha blott ett rum och kunna derföre icke göra på samma sätt. Och när det heller inte vill gå, så ha de både guld och silfver och kunna säga: Det der är för dig och det här för mig, och kunna gå hvar sin väg. Det kunna vi icke. Och likväl kunna de lösas från hvarandra på grund af mindre oförrätter än många hundrade af oss och isynnerhet qvinnorna lida. De kunna lösas från hvarandra på grund af mindre oförrätter än dem jag lidit. Och derföre kan jag kanske också bli skiljd från min hustru, och jag vill nu gerna veta huru. Det går alldeles icke an, svarade Bounderby. I fall jag misshandlar henne, sir, så är det ju en lag som straffar mig? Naturligtvis. . Öfverger jag henne, så är det ju en lag som staffar mig ? Natuligtvis. . Gifter jag mig med den andra qvinnan, så är det ju en lag som straffar mig? Och i fall jag nu företog mig att lefva tillsammans med henne utan att gifta mig med henne — hvilket icke låter sig göra, efter hon är en så god qvinna, så fins det ju en lag, som skulle straffa mig i hvarje oskyldigt barn som komme att tillhöra mig? Visa mig