ändå ej velat bli bättre. Men du har rätt. Det kunde ge folk anledning till prat, till och med om dig. Du har nu i så många år varit så mycket för mig, Rachael. Du har gjort mig så mycket godt, och genom dina uppmuntringar uppehållit mitt mod, att ditt ord är mig en lag. Och det en rigtigt god lag, en bättre lag, än någon af de verkliga. Bry dig nu bara icke om dem, Stefan,, svarade hon hastigt och icke utan en bes kymrad blick på hans ansigte. Låt dem vara., Jan, sade han med en långsam nick eller två. Låt dem vara. Låt allting vara. Det är en enda trasselhärfva, och det är allt. Alltid en trasselhärfva? sade Rachael, i det hon ännu en gång sakta vidrörde hang arm för att återkalla honom från den tankfullhet, hvarunder han tuggade de långa snibbarne af sin löst tillknutna halsduk, då han gick framåt vid hennes sida, Vidrörandet hade en ögonblicklig verkan. Han lät dem falla, vände mot henne ett leende ansigte och sade, i det han utbröt i ett muntert skratt: Ja, Rachel, vännen min, alltid: en trasselhärfva, och jag står fast dervid. Tidt och ofta försöker jag mig på denna härfva, men kan aldrig reda den. De hade nu gått ett stycke och voro i närheten af sina hem. Qvinnans kommo de först till. Det låg i en af de många smågränderna, för hvilka den mest eftersökta begrafningsentreprenören (som förtjente en hel hop engar på det enda tillfälle då invånarne utvecklade ståt), höll en svart stege i bered. skap, på det att de som upphört att dagligen trefva sig upp och ned för de smala trapporna, kunde glida utur denna tunga mödosamma verld genom fönstren. Hon stannade vid hörnet, tog hans hand och önskade honom. god natt.