Åh! är det du? När hon sagt detta med ett leende som skulle haft sitt fulla uttryck, äfven om man af henne ej sett något mer än hennes ögon, drog hon på nytt schalen öfver hufvudet, och de fortsatte vandringen tillsammans. Jag trodde du var efter mig, Rachael. Nej.n Tidigt på hemvägen i afton. Ibland litet tidigare, ibland litet sednare, Stefan. Ingen kan så noga hålla reda på när jag går hem., Ej heller när du går den andra vägen, syns mig, Rachael?, pNej, Stefan.v Han betraktade henne med ett missnöjdt uttryck i sitt ansigte, men tillika med en aktningsfull och tålig öfvertygelse att hon måste hafva rätt i hvad hon än företog sig. Detta uttryck undgick henne icke, och hon lade för ett ögonblick sin hand lätt på hans arm, likasom för att tacka honom derför. Vi äro så uppriktiga vänner och så gamla vänner, och börja nu att blifva gamla. Nej, Rachael, du är lika ung som d nånsin var. Den ena af osg skulle ha svårt att bli gammal, Stefan, utan att den andra också blefve det, efter vi begge lefva, svarade hon leende; men i alla fall äro vi så gamla vänner, att det skulle vara illa om den ena skulle dölja ett ärligt sanningens ord för den andra, Det är bäst att vi icke gå för mycket tillsammans. Ibland, ja! Det skulle allt vara hårdt, om det allsicke finge ske, sade hon med en munterhet, som hon sökte! meddela honom. aDet är hårdt, huru som helst, Rachael. Försök att ej tänka så, och det skall synas dig bättre.v Det har jag länge försökt, men det har