nat igen; och arbetarne, män och qvinnor, gossar och flickor stretade hemåt. Gamla Stefan stod på gatan med den underliga känsla som machinens afstannande alltid frambragte — inbillningen att den arbetat och stannat i hans eget hufvud. Ännu ser jag inte till Rachael, sade han. Vädret var regnigt, och många grupper af unga qvinnor gingo förbi honom, med schalarne kastade öfver det bara hufvudet och tätt hopdragna under hakan för att skydda sig mot regnet. Han kände Rachael väl, ty en blick på hvilken som helst af dessa grupper var tillräcklig att visa honom att hon icke var ibland dem. Slutligen funnos inga mera qvar, och då vände han sig om och sade i en ton af bedragen väntan: Jag får då ej se henne., Han hade emellertid ännu ej gått tre gator i ända förr än han såg en annan af de schalhöljda gestalterna framför sig, hvilken han så skarpt betraktade, att kanske blott dess på den våta stenläggningen otydligt afspeglade skugga, — om han kunde sett den utan gestalten sjelf, der den än i ljusskenet än i skuggan rörde sig från lykta till lykta — skulle varit tillräcklig att säga honom hvem det var. Han skyndade nu framåt med på en gång hastigare och tystare steg, tills han kom helt nära gestalten, återtog derpå sin vanliga gång och sade: Rachael ! Hon vände sig om och visade, då hon just i detsamma befann sig i skenet af en lykta och lossade litet på sin hufvudbetäckning, ett zut, ovalt, mörklagdt och fint ansigte, som rgöts af glansen från ett parmycket milda ögon, och föreföll ännu behagligare genom den fullkomliga ordningen af hennes glänsande svarta hår. Det var ej ett ansigte i dess första blomstring. Hon var en qvinna om fem och trettio år.