Aftonbladet – 14 september 1854, sida 1

STUCKHULMH, fen 14 Sept. På riksståndens bord hvilar för närvarande bankooch lagutskottens betänkande med förslag till lag för enskilda banker, som utgifva egna kreditsedlar; och då detta förslag, hvilket längre fram i bladet meddelas, redan om lördag förekommer till afgörande bos riksstånden, hafva vi ansett oss böra företaga en granskning af de grunder hvarpå det hvilar. Om det beklagligen finnes frågor, i hvilka den stora allmänhetens okunnighet och fördomar fått gifva utslaget, så gäller detta företrädesvis bankfrågan, vid behandlingen hvaraf man nästan kan säga, att okunnigheten och fördomarne, ehuru visserligen icke utan en eller annan protest från insigternas sida, hittills gått hand i hand. Till stöd för detta påstående är det tillräckligt, att i minnet återkalla den märkvärdiga diskussion, som för någon tid sedan egde rum i presteoch bondestånden i anledning af bankoutskottets betänkande n:o 34, som bland annat afstyrkte åtskilliga, äfven vid denna riksdag väckta motioner om privatbankernas upphörande. Sedan likväl två stånd bifallit utskottets hemställan, hafva vi lyckligtvis icke att vidare sysselsätta oss med frågan om privatbankernas existens. Deras motståndare hafva emellertid uppbjudit all sin förmåga, för att genom reglementariska försskrifter, så mycket som möjligt, inskränka deras verksamhet och deruti i ganska betydlig mån lyckats, hvarvid de, i en eller annan punkt, fått understöd äfven af dem som önska privatbankernas fortfarande. Hvad som i första rummet synes oss anmärkningsvärdt, det är att, så vidt betänkandet innehåller, utskottens ledamöter enhälligt ansett sedelutgifvande banker hädanefter böra utan undantag underkastas solidarisk ansvarighet. Den otydlighet i nuvarande lagstiftning, som kunnat medgifva oktroj för sedelutgifvande banker utan en sådan ansvarighet, skall således efterträdas af en lag, som förhindrar andra än solidariska bolag, att drifva sådan bankrörelse. Detta är just motsatsen af hvad som föregår i andra länder, der man åt s. k. anonyma bolag, i hvilka delegarnes ansvarighet är inskränkt till hvars och ens insats, inrymmer allt större och större befogenbet. Utan atttala om de förnämsta banker i Europa, såsom engelska och franska bankerna samt de tre äldsta!bankerna i Skottland, hvilkas ansvarighet alltid varitsålunda inskränkt, vilja vi erinra om de amerikanska bankerna och de flera banker, som under sednare åren uppstått i Tyskland och Belgien. Vi veta väl, att det råder mycken fördom emot de amerikanska bankerna, och att man om dem gör sig hvarjehanda underliga föreställningar; man inbillar sig, att bankrutter höra till ordningen för dagen, alt bristande betalningsförmåga blifvit deras andra natur. Men det är dock en sanning att just dessa banker kunna framställas såsom mönster att efterfölja. Den som vill öfvertyga sig, att det amerikanska bankväsendet icke blott gjort det största gagnet, utan ock erbjudit allmänheten den fullkomligaste säkerhet, behöfver endast slå upp Careys arbete: The credit system in France, Great Britain and the United States eller Coquelins bok: Du credit et des banques. I Förenta Staterna äro, såsom bekant, alla banker inrättade enligt grundsatsen af inskränkt ansvarighet för delegarne; och detta är också den naturligaste formen för bankbolag. Det är, såsom Coquelin anmärker, endast under detta vilkor, som de kunna påräkna att draga till sig de små kapitalisterna, hvilkas deltagande bör vara förnämsta syftemålet med dessa inrättningar. En banks säkerhet ligger i det kapital delegarne tillskjutit, och när detta är tillräckligt, kan ingen olägenhet eller våda vara förknippad med den inskränkta ansvarigheten. Man må icke heller föreställa sig att icke i England, der grundsatsen af solidariska bankbolag varit strängast upprätthållen, ganska kraftiga protester deremot låtit höra sig. Så yttrar Mac Culloch, som torde få anses ega något vitsord, att, om någonting bör väcka förundran, så är det att en person, som verkligen eger medel att köpa och betala en aktie i ett solidariskt bankbolag, kän vara nog dumdristig att inlåta sig i ett dylikt företag. Vi hafva icke kunnat underlåta, att erinra om dessa förhållanden, hvilka äro mer än väl bekanta för dem, som något sett sig om i banklitteraturen ehuru vi, sanningen att säga, icke göra oss några särdeles förhoppningar att riksstånden skola skänka dem mycket afseende. Deremot kunna vi icke föreställa oss annat än att ständerna skola vidtaga åtskilliga andra förändringar i utskottens förslag, hvilka vi anse vara alldeles nödvändiga, så vida man