Aftonbladet – 12 september 1854, sida 2

garne förkunna, att ett stort antal fartyg af de förenade flottorna der samla sig, för att göra ett kombineradt anfall å de punkter af tloden som ännu innehafvas af ryssarna. Alla underrättelser från Konstantinopel och Varna öfverensstämma deri, att man äfven der fortfarande i stor skala bedrifver förberedelser till en fruktansvärd expedition, hvars mål man allmänt antager blifva Sebastopol. Ovissheten i afseende på dessa stora ting, af hvilka så många andra bero, trycker emellertid fortfarande på den inre ställningen. Konsumtionen af lyxartiklar aftager, penningar börja bli sällsynta och hålla sig tillbaka från rörelsen. De mindre handlandena, som dessutom redan lida af den under denna årstiden vanliga stillheten i affärerna, klaga allmänt. Till allt detta kommer, att koleran, som jag tror ha mycket aftagit eller åtminstone blifvit mycket mildare i Paris, deremot uti banlieuen ganska vida omkring utbreder sitt svarta dok och oroar sålunda våra parisare ända i deras kära sommarnöjen. Hvad som isynnerhet verkar nedslående på sinnena, är att man ej kan beräkna någon bestämd tidpunkt då kriget skall upphöra eller rättare då det skall blifva ett slut på de uppoffringar som det erfordrar. Händelserna hafva afslöjat sjelfva det innersta af den europeiska situationen och tydligen visat hvilken rol Ryssland spelade deri. Den ryska maktens bländverk har försvunnit, men den ryska politikens sanna karakter, dess inskränkande natur, har ock fulleligen trädt i dagen, och om än ingen tviflar att Europa, så vida det ej sönderslites af en oförnuftig oenighet, skall lyckas att stäfja den gemensamma fienden, så inse ock alla, att det icke skall vinna detta resultat utan för så framt det ej fortfarande intager denna beväpnade ställning som framstegen i upplysning, i handel, i industri, i civilisation med ett ord, borde låtit oss hoppas att vi skulle få se, om icke aldeles öfvergifven, dock gradvis frånträdd. Man kan icke motse någon hvila, utan med vilkor att ständigt vara beredd att försvara den, och detta militäriska perspektiv kontrasterar så skarpt mot den drömda framtiden, att det framkallar detta slags modstulenhet, som bemäktigar sig oss då vi upptäcka våra beräkningars och våra förhoppningars fåfänglighet. Men man besinnar måhända icke nog, att sjelfva denna öfvertygelse om det ständigt möjliga utbrottet af en strid kan blifva, såsom den i sjelfva verket redan blifvit, den afgörande orsaken till en ny politik, som sträfvar att sammanfattas och nödvändigtvis kommer att allt mer och mer sammanfattas uti Europas förening mot Ryssland, så framt denna makts politik icke förändras. Tryggheten för framtifem kommer att blifva: Europa mot Ryssand. Vi sysselsätta oss fortfarande med våra grannar i söder. Man betraktar det här så som en ganska välbetänkt åtgärd å spanska ministerens sida, att den låtit drottning Christina afresa. Att börja med är det en handling af fasthet och sjelfständighet i förhållande till folkraseriet, och man kan svårligen styra ett upprördt folk, man gagnar det sällan, så vida man ej visar det, att man ej fruktar det. Huru sunda de politiska abstraktionerna än stundom må vara, får man dock icke drifva dem till onaturlighet, och att ställa modren till rätta under dottrens upprätthållna regering vore en handling, som skulle såra en ömtålig känsla, hvilken öfverväger hvarje annan konsideration. Denna det spanska kabinettets handling, som visar att det är mäktigt af det slags energi hvarom jag talade i mitt sednaste bref, och hvilken består uti att våga blottställa sin popularitet, denna handling har här väckt något hopp om ordningens återupprättande i Spanien. Hvilka hinder har man dock icke ännu att besegra innan man uppnått detta mål! Men om våra grannar i söder gifva oss anledning till oro, bereda oss deremot våra grannar i norr åtskilliga öfverraskningar. Man kan föga göra sig reda för orsaken till belgiska kabinettets hastiga afgång. Den allmännast antagna förklaringsgrunden är, att kabinettet ansett konungens af Belgien besök hos Louis Napoleon vara stridande mot neutraliteten, men att konungen icke descto mindre vidblifvit sitt beslut. A. H.